Den här gången

är det folkpartiet och centern som går framåt. Socialdemokraterna backar men regeringens samarbetspartier miljöpartiet och vänstern ökar. Nu ska det sägas att inga av resultaten är statistiskt säkerställda utom att andelen osäkra har ökat från 12,4 till 16,4 procent. Var sjätte väljare vet alltså inte på vilket parti de ska rösta. Det intressanta är att ett flertal av vänsterpartiets politiker inte heller tycks veta det. Samma vecka som Demoskops mätning gjordes ökade motsättningarna i vänsterpartiet dramatiskt. Karin Svensson Smith hoppade över till miljöpartiet.

Några dagar senare:

Hanna Zetterberg och Anja Karlsson hoppade oväntat av sina uppdrag i partistyrelsen. I ett brev skrev de att de hade tröttnat på personliga maktkonflikter och på de eviga personstriderna. Och vänsterns kommunalråd i Uddevalla Ewy Gahnström sa i en intervju att hon inte alls var säker på att hon skulle kandidera för vänsterpartiet i nästa val. Lars Ohlys handgångna kvinna i partistyrelsen, Camilla Sköld Jansson, skyller på Vägval vänster. Hon menar att alla avhopp och allt prassel ingår i en plan som medvetet ska skada partiet. Det är typiskt vänsterpartiet att bedriva fraktionsstriderna inför öppen ridå, framför medierna.

Helt klart är att Vägval vänster

har starkt stöd, inte minst i Bohuslän, men det är svårt att tro att avhoppen och protesterna beror på ett noga planerat organiserat krypskytte. Oavsett vilket, skapar käbblet i vänsterpartiet en osäkerhet och en otydlighet som inte bara drabbar partiet utan hela den demokratiska processen. Det blir lite Kalle Anka över det. I miljöpartiet som är stolletätast av alla riksdagspartier, där det borde inträffa konstiga avhopp och bråk med partiledningen, där är det tyst och fint.

Felet med vänsterpartiet

är att de medlemmar som är missnöjda med att kommunismen inte tvättats bort, att parlamentarism och demokrati inte är tillräckligt starka ledord, fortfarande hänger kvar.

En synnerligen missnöjd

grå eminens inom vänstern är Johan Lönnroth. I Ekot i går sa han om fortsatt medlemskap: – Det är klart att det finns en smärtgräns för mig med. Om återtåget skulle fortsätta till någon gammaldags konservatism så är det klart att det klarar inte heller jag i det långa loppet. Men vänsterpartiet är redan där, det vet Lönnroth och alla andra missnöjda demokrater. Så varför är ni kvar i partiet? Det blir inte bättre än så här och Lars Ohly och hans stödtrupper har inga planer på att slänga in handduken. Stig av, öppna eget och sluta käbbla. De interna stridigheterna glädjer säkert en och annan valstrateg men det drar ner nivån på politiken.