I går vid middagstid försvarade Agneta Kullén Engström sin doktorsavhandling "Ledarskap och medarbetarskap vid strukturella förändringar inom hälso- och sjukvården. Nyckelaktörers och medarbetares upplevelser" vid Nordiska högskolan för hälsovetenskap i Göteborg.
Det är en väldigt lång och krånglig titel men det är precis så det ska vara i akademiska kretsar.
Kullén Engström jobbar till vardags med personal- och utbildningsfrågor på Skaraborgs sjukhus och med de erfarenheterna i bagaget har hon studerat hur sammanslagningar och privatiseringar fungerar inom hälso- och sjukvården.

Avhandlingen bygger på fyra studier och Kullén-Engström har intervjuat ett 100-tal personer som just varit med om sammanslagningar och privatiseringar.
Det visar sig inte oväntat att det är en himmelsvid skillnad mellan vad politikerna tänker och förväntar sig, hur personalen upplever det och hur det verkligen blir.
Agneta Kullén Engström drar också slutsatsen att ingen lär av misstagen, de upprepas om och om igen.
Avhandlingen kommer i en tid då den svenska vårdapparaten har enorma problem med kvalitet, med köer, med väntetider, med missnöjd personal, med personalbrist och med pengar.
Trots höga skatter, trots statliga morötter och trots att det aldrig funnits så mycket läkare och sjuksköterskor som nu, växer problemen.
Politikernas sätt att hantera situationen är att effektivisera genom att slå ihop enheter eller privatisera.

Problemet är bara att när de här åtgärderna genomförs utan de anställda är med i processen går det åt fanders.
Organisationerna slås sönder, erfarenhet tas inte tillvara och resultatet blir riktigt dåligt.
Ett färskt exempel är hur politiker och byråkrater drev igenom en sammanslagning av Uddevalla sjukhus och Norra Älvsborgs sjukhus (Näl) och körde över personalen.
Sedan dess har akuten på Näl varit ett sorgebarn och på Ortopeden i Uddevalla tvingas man ta in hyrläkare för att få det att fungera hjälpligt.
Alla sjukhussammanslagningar, till exempel i Göteborg när Östra, Sahlgrenska och Mölndal samlades under ett paraply, har lett till ett sämre resultat för patienter och personal.

Fast ur ett politiskt perspektiv har verksamheten förstås blivit mer kostnadseffektiv.
Det här gäller också det mest moderna just nu - privatiseringarna.
Det är inget fel att kommunernas eller regionens verksamheter drivs privat - om det blir bättre för kunderna.
Men privatisering i sig ger inte automatiskt en effektivare och billigare organisation, speciellt inte om personalen körs över.
Vad som krävs är att politiker som brinner för omorganisation eller privatisering är eftertänksamma, använder det sunda förnuftet och framför allt drar lärdom om tidigare tabbar.
Om inte personalen är med på en förändring fungerar det inte även om räknenissarna gör vågen.
Politiska principer och skrivbordskonstruerade sparbeting går fram sida vid sida som två torpeder i vården och i dess spår följer kaos, vantrivsel och sämre kvalitet.