För att det angår det

nya Sverige. Inte bara för att vi turistar där. Många har sina rötter och släktingar där. Kriget mellan Libanon och Israel har dominerat medierna i en vecka nu. Vid frukostbordet har vi hört om gripande människoöden dagligen.

I programmet "101,9 morgon" på Radio Göteborg intervjuades hemmadottern Aurora Tellenbach som reste kring Medelhavet och fastnade i kaosets Libanon.

I GT skrev vi om Trollywoodfilmaren och stjärnregissören Josef Fares vars hotell hamnade mitt i bombregnet.

I GT och Hallands Nyheter har vi kunnat följa den blott sjuårige Osama Hassans kamp att komma hem till Falkenberg.

Visst finns det säkert

en del som grumsar över att det ödslas trycksvärta på något de inte känner berör dem. Och snabbt bläddrar fram till Lottas senaste allsångsbravader. Till viss del är artiklarna och inslagen ett resultat av sommartorka och mediernas härmlogik. Men mest är det en naturlig följd av hur Sveriges befolkning ser ut i dag. Förr kunde ett stridsrop som "Finlands sak är vår" få hariga neutralitetssvenskar att fajtas med åtminstone en totalitär regim. Vi kände en stark solidaritet med vår gamla koloni. Frågan är vad dagens unga skulle ställa upp på för mobilkonkurrenten i öst? I stället finns ett ökat engagemang för andra länders problem. Gränserna mellan inrikes och utrikes, mellan lokalt och globalt blir alltmer svårdefinierade. Det är också en följd av hur närvarande medierna är i konflikter, hur världen blir mindre i tv-rutan. Eller ännu bättre, i en GT mellan nävarna på en soldränkt klippa vid havet.

Intresset för Libanon kommer

också av våra nya resvanor. Något vi märkte av vid tsunamin. Svenskarna gillar mer exotiska ställen. Legoland och tur har blivit utbytt mot buddistiska kloster och ormjakt i länder utan föräldraförsäkring. Men när bomberna kommer så vill man återigen ha trygga Sverige. Här är en allmän debatt på plats om statens ansvar för riskbenägna turister och medborgare som bosätter sig i andra länder. Rapporteringen i sig är heller inte ett ställningstagande för någon part. m Bara för att vi i pressen gör reportage med inlevelse betyder det inte att vi stöder Hizbollah. Det är lika synd om Israel. I den konflikt där syndarna aldrig tvekar att kasta ytterligare en sten finns det inte plats att vara kategorisk. Vi kan bara hoppas på att skapa förståelse. Så vi fläskar på med känslor. Ibland är det lättare, som 11 september. När vi ser likadana sneakers ligga i en pyrande grushög. Likadana som våra egna. Då kan även svenskar utan rötter i Mellanöstern börja ana krigets terror. Att tidningar, radio och tv engagerar sig ned på lokalnivå är ett styrkebevis. Sverige ser annorlunda ut. I dag är Libanons sak vår.