Den 18 april kunde vi med sorg bevittna hur den nytillträdda s-ledaren Mona Sahlin, på klassiskt Palme-manér, välkomnade fullt samarbete med en av de mest blodröda och antisemitiska regeringarna världen just nu har.
Dagens palestinska regering befinner sig på en intensiv charmoffensiv i västvärlden för att bryta den ekonomiska och diplomatiska blockad man dragit på sig genom sin kompromisslösa attityd till demokratin Israel.
Den nya regeringen som har en Hamas-majoritet, har under Haniya levererat olika versioner av sin syn på tidigare ingångna PLO-avtal med demokratin Israel.
President Abbas spelar ett svårt vågspel då denne både måste hålla Hamas-islamisterna lugna och samtidigt blidka västmakterna. I FN:s generalförsamling lovade Abbas att följa tidigare ingångna avtal och pekade på den ”Mecka-deklaration” som slutits mellan Fatah och den svartlistade terrorgruppen Hamas.
Ett erkännande från Hamas av Israel, lyser fortfarande med sin frånvaro.
Den ”nya” Hamas-regeringen har inte ändrat sin syn på Israel. Kampen mot Israel ligger fast.
Norge var föga förvånande det första västlandet som återupptog full diplomatisk förbindelse med Hamas-regeringen.
Den socialiststyrda regeringen såg inte några problem med att EU:s krav på erkännande av Israel, stopp på all terrorism och inte minst ett erkännande av tidigare slutna PLO-avtal med Israel, gapade med sin isande frånvaro. Haniya menade i anslutning till parlamentets öppnande att palestinierna även i fortsättning har rätt till ”väpnat motstånd”.
Utrikesminister Bildt menar på sin blogg ”att nu är den palestinska samlingsregeringen faktiskt på plats. Det är min förhoppning att vi i och med detta ska kunna återuppta samarbetet med den palestinska regeringen i full omfattning”.
Alla något sådär belästa människor vet att Hamas omöjligt kan erkänna Israels rätt till existens eller förkasta våldet som politiskt medel mot sina mål.
Våldet är hjärtat av all islamism. Hur länge kommer det att dröja tills den nuvarande alliansregeringen släpper sina krav på Hamas-regeringen och faller till föga för det socialdemokratiska trycket och idkar klassiskt svenskt kappvänderi?
Hur länge till kommer västvärldens nolltolerans mot terrorismen att bestå?
Staten Israel går nu in på sitt 59:e år. Situationen kunde omöjligt vara mindre gynnsam. Öppna hot ifrån Hamas, ett Iran som alltmer öppet skrävlar om att förinta Israel och inte minst ett instabilt Libanon som efter förra sommarens krig fortfarande huserar den internationella terrorgruppen Hizbollah.
Det allt ökande beroendet av arabisk och persisk olja sätter allt starkare press på västvärlden att nu se om sitt eget hus och släppa efter för arabiska krav om en alltmer antiisraelisk politik.
Skotthålen blir allt tydligare.
Andres Lempira
Andres Lempira är universitetsstuderande i Göteborg och aktiv i föreningen Fred i Mellanöstern.
