I sin replik (5/7) på min artikel talar sig Robert Hammarstrand (S) varm om dagens system med stadsdelsnämnderna som ytterst ansvariga för skolan.

Problemet ligger just i att Robert sätter systemet före eleven. Det avslöjas redan i inledningen där det fastslås att vi "för att klara vår välfärd" inte har "råd att låta någon misslyckas i skolan". Syftet med att eleven ska lyckas i skolan är alltså, enligt Robert, att välfärden ska klaras. Jag vill nog snarare se det som att det handlar om elevens möjligheter att skapa sig en bra framtid.

Den viktigaste skiljelinjen mellan vad Hammarstrand och jag tycker går således inte vid om det ska vara en central politisk nämnd eller tio ­politiska ­nämnder, utan handlar i grunden om tilltron till ­professionen och synen på ­politiken som en allvetande kraft. Där Hammarstrand framhåller att politiken genom stadsdelsnämnderna vet bäst vad skolorna ­behöver vill jag i stället påstå att professionen, alltså lärare och rektorer, vet bäst. Det är där den stora klyftan ligger ­mellan vad jag representerar och vad Hammarstrand står för.

Skolan kan ses som ett avtal mellan eleven och skolan. Eleverna har skolplikt och uppfyller sin del av avtalet genom sin närvaro i skolan. Skolan och dess ­huvudman har som sin del i avtalet ett kunskaps­uppdrag gentemot eleverna. Göteborg sviker eleverna ­genom att inte stå upp för sin del av avtalet. Det är dags att förändra detta.

Grunden i öronmärkningen av resurser är att skolan själv, genom rektor, lärare och elever, får mandatet att styra över verksamheten. Politiken ska främst ägna sig åt upp­följning och utvärdering för att se till att man fått vad man beställt av skolorna, det vill säga en god utbildning för eleverna. Skolan i sig är så reglerad genom bland annat skollag och läroplan att ytterligare styrning bara kväver skolan. Att tala om en bra arbetsplats utan att vilja ge ansvar och befogenheter åt dem som arbetar där visar på bristande kunskap om vad som skapar just en bra arbetsplats.

Att våga ta ett steg tillbaka och ge ansvar och ­befogenheter till professionen att hantera skolans verksamhet har visat sig framgångsrikt på många håll i landet. Goda exempel är Nacka, Sollentuna och Lerum. Stockholm har gått den vägen och Malmö är på väg i den riktningen. De båda storstäderna har en bättre trend än Göteborg när det gäller skolresultaten.

Robert Hammarstrand ­presenterar inga lösningar på en av Göteborgs största utmaningar utan förlitar sig på att mer av samma sak ska ge annorlunda resultat denna gång. Skolan i Göteborg behöver friare, inte hårdare, tyglar.

Kristina Tharing

är kommunalråd (M) i Göteborg