Jaktlagen i Eda socken har nämligen bestämt att vi under den första veckan bara ska skjuta ena dubbelkalven och låta ko med enkelkalv gå fri.

Det händer nämligen alltför ofta att vi först skjuter bort den enda kalven och strax efteråt också den ensamma kon, och på så vis har vi fällt många fina älgkor vilket påtagligt har minskat stammen.

För regeln säger att ensamma kor är tillåtna och tanken är förstås att vi ska skjuta kvigor och gallkor, men i skogen är det svårt eller omöjligt att skilja dem från nyss kalvlösa kor. Och därför händer det inte sällan att det rinner mjölk ur juvret när vi öppnar buken för att ta ut innanmätet - magar och tarmar lämnas ju alltid i skogen, till korparnas och rävarnas förtjusning.

Det känns som en bra och skonsam tanke att bara skjuta ena dubbelkalven, så var det på åttiotalet när det var gott om älg och gott om tvillingkalvar i skogen.

Problemet är dock att det inte alls är så gott om älg längre, och i vårt viltvårdsområde, Fjälls hemman, finns det vad vi har sett bara en enda ko med tvillingkalv.

Det skulle betyda att vi under första älgjaktsveckan i bästa fall kan skjuta en kalv och följaktligen bara ett enda vuxet djur. Ty detta är en annan regel - inte överenskommen i socknen utan dekret från högre ort - att antalet fällda kalvar måste vara minst lika stort som antalet fällda vuxna djur.

Om vi har en tilldelning på sex vuxna älgar, tre tjurar och tre hondjur, måste vi skjuta minst sex kalvar för att få behålla tilldelningen.

Däremot kan vi gärna skjuta fler kalvar, i själva verket hur många som helst: de senaste sju, åtta åren har vi haft fri kalvavskjutning, vilket fått märkbara följder för tillgången på piggtjurar och kvigor och överhuvudtaget för stammens utveckling, eller rättare sagt: avveckling.

Det är länsstyrelsen som bestämmer tilldelningen och som driver på för att öka kalvjakten; men inte för att stärka älgstammen utan just för att minska den.

Och bakom trädkulisserna är det skogsbolagens starka lobbygrupper som styr. Varje höst, säkert som amen i sockenkyrkan, får vi alarmerande rapporter om älgarnas härjningar i tallplantagerna.

Nu senast läste jag om Holmens bruk som låtit topsa betesskadade tall- och granplantor för att med hjälp av dna-teknik avslöja skadegörarens identitet. I tallplantagerna fann man att älgen var skyldig till 75 procent av fallen, medan 25 procent, överraskande nog, var kronhjortens gärningar.

Man fann också, vilket är något helt nytt, att skadorna i granplantagerna till 65 procent kunde skyllas på älgen. Normalt äter inte älgarna gran, men de senaste årens ensidiga satsningar på granplantor just för att slippa betesskador har kanske ändrat beteendet.

I brist på tall och sälg får de övergå till granskottsdiet.

Beslutet om dubbelkalvar på sockenmötet går rakt emot den påbjudna trenden: avsikten är tvärtom att främja tillväxten, något alla jaktlagen i Eda är överens om.

Vårt eget dilemma, bristen på dubbelkalv, löser vi med ett salomoniskt beslut: om vi skulle skjuta en enkelkalv, vilket vi antagligen gör, inför vi genast koförbud och flyttar nästa drev långt bort, så att vi inte av misshugg skjuter den irrande kon.

Fast det bästa vore förstås att den fria kalvskjutningen också innebar att vi kunde låta bli att skjuta kalvar.