I oktober anordnade Svenska kyrkan och Diakonia en resa till Jerusalem och Västbanken för tio svenska journalister. Vid hemkomsten skrev en av deltagarna, Tom Alandh, om sina upplevelser efter fyra dagars rundresa. ”Varför gäller inte folkrätten och FN:s resolutioner och Haagreglementet och Genevekonventionen i Det heliga landet?” frågar han sig, och fortsätter: ”Hur kan ett folk så förföljt och förintat genom historien (som judarna) begå sådana skändligheter mot ett annat folk?” (GP Två Dagar 27/10 2007)
En vecka senare skrev en annan av deltagarna, Gert Gelotte, en ledarkrönika i GP (5/11) på samma tema. Gelotte inleder en serie på fyra artiklar med rubriken Terroriserade och plundrade. ”Israeler lever beväpnat herrefolksliv medan palestinierna hålls i bevakade enklaver. Likheten med sydafrikansk apartheid och bantustanpolitik är iögonfallande”, skriver Gelotte.
Av programmet och de möten som Alandh och Gelotte hade under sin rundresa framgår att det fanns ett syfte med besöket; att förmedla en tolkning av konflikten som innebär att Israel har det största ansvaret för att en lösning ännu inte kommit till stånd och att lidandet fortsätter.

Genom att enbart fokusera på verkan (palestiniernas svåra situation) och bortse från orsak (den historiska bakgrunden till konflikten) återvände dessa journalister hem med en endimensionell bild av konflikten.
Om enögt pro-israeliska organisationer i stället skulle organiserat en resa vars ambition var att uppnå känslomässiga effekter på resenärerna så hade man kunnat ta med sig journalisterna till Sderot som dagligen utsätts för granatbeskjutning från Gaza ett par kilometer därifrån.
Man kunde besökt israeliska offer för Hisbollahs beskjutning mot städer som Haifa, Kirjat Shmona och Metulla i norr.
Man kunde besökt några av de hundratals israeler som invalidiserats efter självmordsbombningar mot civila, eller anhöriga till dem som dött av dessa bomber. Man skulle låtit resenärerna ta del av Hamas partiprogram med dess öppna hänvisningar till Sion Vises protokoll.

Det är märkligt att Svenska kyrkan och Diakonia avstår från att problematisera konflikten. De kristna organisationerna borde vara medvetna om att det är deras egna kyrkor i Europa som hög grad skapat och hållit den antisemitism vid liv som till slut tvingade fram en judisk stat i Palestina.
Om det inte vore för judeförföljelserna, som kulminerade med Hitler men pågått i kristenhetens namn i århundraden innan dess, skulle judarna aldrig behövt fly från Europa och återvända till sitt historiska hemland. Den blodiga kamp mellan två folk om ett land som kännetecknar Israel-Palestinakonflikten har sitt viktigaste ursprung i Europa och den kristna världen.
De kyrkor som nu organiserar tendentiösa resor till ockupationens Israel och Palestina har förträngt sin egen historia.För några år sedan gjorde svenska kyrkan en senkommen men självkritisk granskning av sitt antijudiska förflutna genom rapporten Guds vägar, som antogs av kyrkomötet 2001. Där heter bland annat: ”Under andra världskriget ”förintades större delen av Europas judar i den världsdel där kristna kyrkan utövat inflytande från mäktiga positioner.”
Jag drar mig inte för att beteckna kyrkornas resa till Jerusalem och Västbanken som propagandistisk.
Att erfarna journalister saknar distans och eftertanke är en nog så allvarlig sak, men att kyrkan förtränger sin egen, näraliggande historia, är minst lika oroande.

Anders Carlberg
Anders Carlberg är ordförande i Judiska församlingen i Göteborg.