Jag var gift med en person som tog sitt liv. Hon mådde mycket dåligt av tanken att bli utförsäkrad när hennes sjukskrivning tog slut. Det var det både inofficiella och underförstådda beskedet hon fick av Försäkringskassan, att den inte skulle förlängas. Hon blev 32 år.
Jag är skrämd av hur tyst det är om att självmord är en möjlig konsekvens av de nya sjuk- försäkringsreglerna.
Jag vill ifrågasätta detta, jag vill påstå att journalistiken bör uppmärksamma sådant här och inte - som vissa anser - hellre hålla tyst om det.
I GP:s ledare den 15 juni skriver Malin Lernfelt om hur varje människa som tar sitt liv gör det helt på eget ansvar. Att media inte bör göra reportage om hur sjukförsäkringsreglerna tar livet av människor för att det helt enkelt inte är sant.
Givetvis har varje människa ansvar för sitt eget liv. Så länge man är vid sina sinnens fulla bruk. Inom psykiatrin är det vedertaget att det ofta inte är ett rationellt beslut att ta sitt liv.
Så om en person är för sjuk för att inse det, kan man då verkligen anse att det är hennes eget ansvar? Jag ser inte hur man kan det, en uppfattning jag delar med svensk lag.
Om en tredje parts agerande misstänks vara utlösande faktor bakom ett självmord, när man varnats för den konsekvensen; då anser jag att detta måste upp till diskussion.
Det finns personer som på grund av sin sjukdom och livs-situation inte klarar av pressen de upplever utan väljer att ta sitt liv. Detta är något man behöver komma till rätta med.
Gunnar Axén (M), ordföranden i riksdagens socialförsäkringsutskott, har sagt att "man skall vara lite försiktig med sina ord när man påstår sånt som att människor begår självmord på grund av en politik". Men han skriver i sin blog (http://gunnaraxen.blogspot.com/) den 24 mars i år att den gamla sjukförsäkringen med lång sjukfrånvaro ger en ökad risk för självmord.
Tydligen är det OK att säga att den gamla gjorde det, men man får inte säga det om den nya.
Jag anser att så länge det finns ens en misstanke om att något orsakar självmord så bör det lyftas fram. Inte för att skuldbelägga, utan för att fästa uppmärksamhet på det som förhoppningsvis kan leda till förändringar.
Jag har märkt att sådana här fall enkelt avfärdas för att man inte "kan känna till alla omständigheter". När de som kände till det hela bäst av alla, de närmaste, säger att det är på ett visst vis så får vi höra att det är för att vi behöver skuldbelägga någon eller skjuta ifrån oss vårt ansvar.
Det är lätt att påstå att jag vill skylla på någon, att jag vill slippa mitt eget ansvar. Allt jag kan säga är att så är det inte. Men det lär bli avfärdat det också.
Ola Sundberg
