Kampen för allas lika rättigheter är långt ifrån över. Foto: Jan Wiriden / GT/EXPRESSENKampen för allas lika rättigheter är långt ifrån över. Foto: Jan Wiriden / GT/EXPRESSEN
Kampen för allas lika rättigheter är långt ifrån över. Foto: Jan Wiriden / GT/EXPRESSEN
Riksdagsledamoten Robert Hannah Foto: Robin AronRiksdagsledamoten Robert Hannah Foto: Robin Aron
Riksdagsledamoten Robert Hannah Foto: Robin Aron
Csaba Perlenberg

Nästa pridekamp är mot hederskulturen

Publicerad

HBTQ-hatet i vissa delar av olika invandrargrupper är ett demokratiskt problem.

Från bögknackarstad till hissade regnbågsflaggor i toppen av de kommunala flaggstängerna: Göteborgs utveckling till en stolt HBTQ-stad har varit en resa fylld av mod, kamp, personliga tragedier och triumfer blandat omvartannat i en socialrealistisk feberdröm kantad av discoljus i svartklubbar. Men regnbågsflaggans blodröda färgstreck var länge dominerande: det så kallade satanistmordet av en homosexuell man i Keillers park vid Ramberget på Hisingen sommaren 1997 var länge sinnebilden av hatet mot HBTQ-världen i Göteborg. Snart tjugo år senare är Göteborgs arbete med frågorna ett nationellt föredöme.

 

West Prides tioårsjubileum är både en milstolpe och en sorg: att behöva manifestera för sin självklara rätt att existera och leva enligt ens naturliga identitet är ett uppenbart bevis för ökat behov av sexuell solidaritet i alla samhällslager. Bakom glädjeyran döljer sig många tårar. Den dagen då West Pride inte längre behövs, när festivalen överlevt sig själv och varenda jäkel rycker på axlarna åt människors sexualitet och deras förutsättningar att vara sig själva, är dagen då jämställdhet och tolerans i sanning råder. Till dess är West Pride och andra liknande evenemang en oumbärlig och nödvändig manifestion för alla likas värde. Och det går inte att understryka nog: Att manifestera för HBTQ-rättigheter är således att stödja jämlikhet i alla dess former: etniskt, sexuellt, religiöst, politiskt, ålders- och könsmässigt.

I rapporten "Normbrytande liv i Göteborg: Lägesrapport om hbtq-personers livsvillkor 2014" ges vittnesmål om att ett lesbiskt par som blivit utsatta för stenkastning (stenkastning!) och blivit spottade på av ungdomar på öppen gata. Det är tyvärr inte ett enskilt fall. Mörkertalet kring hatbrott är stort, inte minst för att det länge funnits stora brister i polisens kunskaper och förmågor att hantera hatbrott. Misstron från HBTQ-världen har av förståeliga skäl varit stor. Det har inte upplevts vara lönt att polisanmäla. Förhoppningsvis kommer liknande fall mötas av större engagemang då polisens nya hatbrottsenhet i Göteborg blivit varm i kläderna.

 

Trots att Göteborg gjort stora insatser för HBTQ-personers säkerhet, och inspirerat andra kommuner att göra liknande satsningar, återstår mycket att göra. Och det finns en uppenbar risk att vi snart är tillbaka på ruta noll. I dagarna rapporterade Göteborgs-Posten om det hat som föreläsaren och grundaren av hbtq-föreningen Homan Göteborg, Ardeshir Bibakabadi, upplevde på tre av tio skolor under förra året. Som muslimsk homosexuell man från Iran utsattes han för direkt hat av både elever och lärare (!) som delar hans trosuppfattning. På Angeredsgymnasiet, Porthälla gymnasium och Sjumilaskolan i Biskopsgården var dessa två identiteter, muslimsk och homosexuell, en otänkbar hombination. Hatet och hoten flödade. Men på Sjumilaskolan blev kulturkrocken än mer makaber: eleverna som blev provocerade av en muslimsk homosexuell man fick stöd av både lärare och elevassistenter. Stämningen blev så akut att föreläsningen fick avbrytas.

Enligt en tidigare anställd på skolan som uttalade sig i GP:s reportage slutade en av de anställda i samband med föredraget "och övriga inblandade var väldigt upprörda".

Att personal inom Göteborgs skolvärld inte delar stadens grundläggande värderingar är oacceptabelt. Om det var illa för en vuxen man som Bibakabadi, hur illa är det då inte för en ung muslim som vill komma ut?

 

Bibakabadi vittnar om att detta är vanligt förekommande reaktioner bland invandrarungdomar i Göteborg. Men hatet mot HBTQ-personer är knappast unikt för den muslimska minoriteten. Istället är det enligt många vittnesmål ett vanligt förekommande patriarkalt hedersproblem i alldeles för breda lager av invandrarmiljön.

I tidigare nämnda rapport, blott för två år sedan, uttalade sig liberalen, juristen och sedermera riksdagsledamoten Robert Hannah (L) såhär om sin bakgrund och sina erfarenheter från uppväxten i en kristen assyrisk miljö i Tynnered:

"Utan att någon behöver säga det vet alla [i gruppen] att hbtq är fel, onaturligt och onämnbart. Vad jag vet finns inte ens ett ord för homosexualitet på assyriska. Det sitter i rygg märgen, från de länder många kommer ifrån är exempelvis homosexualitet belagt med dödsstraff. Jag har inte mött våld utan snarare en vardagsheder, ett helt paket med normer och regler om hur man förväntas bete sig och där jag inte tillåts välja själv. Hbtq-personer tvingas att välja mellan att leva i osynlighet eller att komma ut och ta konflikten med familj, släkt och vänner. Jag gjorde det senare efter många år i osynlighet och har nu levt som öppen i några år. Min närmaste familj har inte bestraffat mig men jag har fått avskärma mig från den större gemenskapen och flytta från Göteborg."

 

I själva verket fick Hannah flytta ifrån Göteborg innan han vågade komma ut.

- Man tar inte risken, säger Robert Hannah i ett samtal.

Att intoleransen mot HBTQ-personer är hög inom delar av Göteborgs invandrargrupper är ett demokratiskt problem som står i vägen för en fortsatt integration. Här ligger nästa stora kamp för den svenska HBTQ-världen: att utmana patriarkala hederskulturer. Det är en kamp som angår oss alla, och som kommer vara direkt avgörande för hur väl integrationen lyckas framöver.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag

VÄSTSVENSKAR PÅ TWITTER