Visst känner man sig lite extra god när man skänkt några kronor till någon med en utsträckt arm. Är det mer för sin egen skull man ger?
Ekonomisk forskning har på senaste intresserat sig mer och mer för psykologiska förklaringar till människors beteenden.
I Studieförbundet Näringsliv och Samhälles (SNS) tidskrift SNS analys, som utkom förra månaden, granskas olika psykologiska förklaringar till bland annat osjälviska handlingar, som att ge till välgörenhet.
Ett experiment visar att människor ger mer om de känner till nyttan av välgörenheten.
Vissa försökspersoner valde till och med att inte ta reda på vad pengarna skulle göra för nytta, eftersom de kände på sig att de då skulle vilja ge mer.
Många drar sig för att ge pengar till tiggare just med nyttoargumentet. Man tror kanske att pengarna i slutändan ändå bara hamnar Systembolagets kassa.
Vissa väljer därför att ge en macka eller kopp kaffe i stället för pengar.
I allt välmenande visar detta dock viss brist på respekt för den som måste tigga.
För om det inte vore nog med att tvingas sträcka ut en vädjande arm till förbipasserande förvägras den som tigger också makten att bestämma över sitt eget födointag.
En bekant som för ett tag sedan köpt en kopp kaffe åt en person som satt på Avenyn och bad om pengar blev något överrumplad när hon fick det artiga, men bestämda, svaret "nej tack".
Kanske ville personen som tiggde ha en öl och inte kaffe. Kanske ingetdera. Säkert är att han hellre haft tian i handen och kunnat bestämma själv.
Och det måste vara bättre om människor får bestämma själva - även om vi inte alltid tar de klokaste besluten. Vi är till exempel många som vet med oss att vi borde köpa mindre godis och mer frukt. Men för den sakens skull vill vi inte bli tvingade till det.
Vi vill helt enkelt hellre ta dåliga men fria beslut än bli påtvingade det som är bra.
Nyttan av att ge någon en slant i stället för något ät- eller drickbart är stor, men kanske inte uppenbar. Det är nyttan av att respektera personens frihet och integritet.
Den som är beroende av andra har inte mycket frihet. Det minsta vi andra kan ge är friheten att bestämma själv vad man ska eller inte ska dricka.
I SNS tidsskrift kan man också läsa att vi oftare skänker pengar om andra kan se det, vilket förklarar varför givare till privata universitet ofta ger precis över den gräns då donationen blir synlig för allmän beskådan.
Det verkar alltså som att vi helst ger när vi själva kan få lite uppskattning, och om vi vet att det går till något som vi tycker är bra.
Inget fel i det. Men vi som kan ge kanske ska tänka på att inte främst göra det för vår egen skull. Om sådant beteende går emot vår psykologi kan vi ju tänka på att vi också har en fri vilja.
