Övertygelsen om det svenska köttets förträfflighet är stor bland svenska politiker. Senast på denna tidnings debattsida menade Sven Bergheden, moderat riksdagsledamot fån Mariestad, att offentlig upphandling måste gå till på ett sådant sätt att svenskt kött gynnas (GT 16/7).
Nu får inte offentlig upphandling gå till på det viset. Ett EU-land får inte favorisera inhemsk produktion.
Ändå vill regeringen och näringslivet gärna att det ska ätas svenskt kött i skolor och på ålderdomshem.
Mat i offentlig verksamhet ska hålla hög kvalitet. Men de kriterier som tagits fram för kommunal upphandling har fått så mycket kritik för att de snedvrider konkurrensen att de nu tillfälligt tagits bort. Regler som framställs som neutrala har i själva verket skräddarsytts för svensk livsmedelsproduktion.

Sverige har ett i flera avseenden ett starkt djurskydd, vilket kan göra svenskproducerat kött dyrare. I dessa fall kan man tänka sig att bönderna kan få viss kompensation.
Men debatten är ofta förenklad.
Till exempel framhålls ofta att svenska grisar, till skillnad från danska, får gå på halm. Men även om minimikraven i Danmark är lägre går en stor del av grisarna ändå på halm. Ett annat exempel är att kastreringar av grisar utan bedövning är tillåtet i Sverige, men förbjudet i många andra länder.
Och förra årets grisskandaler visade om något att det även i Sverige kan vara tufft att vara gris.

Även preferensen för närproducerad mat kan ifrågasättas. Kläder som skeppas kors och tvärs över världen ger inte upphov till kritik om miljöpåverkan i samma utsträckning som uppkommer vid livsmedelimport.
Och det är inte så lätt som att färre transporter ger mindre miljöpåverkan. Fryst eller vakuumpackat kött skeppas oftast med båtcontainrar, vilka har liten miljöpåverkan. Men framför allt är det sådant som fodertillverkning som har betydelse.
Frågan om köttets ursprung verkar alltså inte bara handla om miljökrav och djurskydd.
Den grundar sig även i en vardaglig nationalism som drabbar livsmedelsimport betydligt mer än andra branscher.
EU:s jordbrukspolitik, som även kommer svenska bönder till del, ger europeiska livsmedelsproducenter betydande fördelar på den internationella marknaden.

Det leder till att bönder utanför EU får det svårt och att konsumenter betalar ett högt, icke-marknadsmässigt, pris för många livsmedel.
En brasiliansk biff kostar till exempel 40-45 kronor mer per kilo på grund av EU:s tullavgifter.
Vi vill ju gärna kunna exportera svenska livsmedel på en internationell marknad med schyssta konkurrensvillkor. Då kan vi inte själva bestämma oss för att bara köpa svenskt kött.
Det viktigaste för offentlig upphandling måste vara djurens välfärd, köttets kvalitet och priset. Inte ursprung.

För varför ska inte svenska skolor också köpa svenskproducerade skrivhäften, glödlampor, pennor, datorer, fotbollar, och så vidare?
Skolbarn ska ha det bästa, och det är faktiskt inte med nödvändighet svenskt.