Den här typen av självmord - när den som bestämt sig för att det inte finns något skäl att leva även avslutar livet för sina barn - är extremt ovanliga händelser.
Det är ingen tröst för någon, ty det finns ingen tröst att få när två barn har mördats, förmodligen skjutits av sin egen far i sitt eget hem på gården i Gudhem utanför Falköping.
Alla föräldrar som dödar sina egna barn, i alla fall nästan alla, lider av psykisk sjukdom eller är djupt deprimerade eller båda delarna. Det är vad statistiken säger, och det är vad det sunda förnuftet säger; den som dödar sitt eget barn kan helt enkelt inte vara riktigt klok.

Hur ska man annars kunna förklara det obegripliga?
Vad som rör sig i förövarnas huvuden när de tar beslutet är omöjligt att veta, och jag tror inte jag närmare vill lära känna de mörka tankarna hos en människa som kan bestämma sig för något så ohyggligt.
Jag vill inte se tumultet. Jag vill inte höra skriken. Jag vill inte se skräcken i ögonen på en tioårig flicka och en elvaårig pojke som kanske hinner förstå vad som ska hända. Jag vill inte höra tystnaden efteråt, när allt är försent.

Det är inte omöjligt att Falköpingspappan älskade sina barn, att han till och med sa det till dem innan han gjorde det gjorde.
De flesta föräldrar älskar sina barn. Det är det vi gör.
Ibland räcker vi inte till, ibland gör vi fel, men de flesta försöker se till sina barns bästa och ge dem så mycket kärlek som det går. Vi vore inte människor annars.
Vi fylls av stolthet för det minsta lilla. Vi står i fönstret och följer deras steg ut i livet.
Vi ser på deras oskuldsfulla ansikten när de har somnat.
Vi dödar dem inte med hagelbössa.
Till skillnad från de flesta andra våldsbrott, där männen är kraftigt överrepresenterade, plågsamt överrepresenterade, är det här ett brott där könsfördelningen är jämn.
Brottsförebyggande rådet, Brå, har studerat samtliga fall i Sverige där barn dödats av sina föräldrar mellan åren 1965 och 1999 - och förövarna var 52 procent män och 48 procent kvinnor.
Ofta finns faktorer som skilsmässor och vårdnadstvister i bakgrunden till den här sortens utvidgade självmord. Som om det är det sista desperata maktutövandet av den som känner att han eller hon helt har tappat greppet om tillvaron. Den som dödar sitt eget barn och sig själv måste känna en kolossal maktlöshet.

Om inte jag får, ska inte du heller. Jag dödar barnen om du inte. Har jag inget kvar att leva för ska inte du ha det.
Se nu vad du har ställt till med.
Och mitt i allt detta står barnen, oförmögna att påverka det tragiska skeendet, utlämnade till en förälder vars tillvaro och förstånd har krackelerat.
I genomsnitt händer det sju gånger om året i Sverige att en mamma eller en pappa dödar sitt barn, och att en förälder begår självmord och tar med sig barnet i döden är ett ännu mer sällsynt fenomen.
Det är fakta, men det är ingen tröst för någon, ty det finns ingen tröst att få när två barn har mördats i Gudhem.