"De första månaderna på Hisingen var hemska! I den åldern är ju kompisar allt och det var inte lätt att flytta från ett varmt, livligt land till det tysta lugna Sverige. I Angola ser man hela tiden folk på gatorna. Här kunde det gå en hel dag innan man såg en granne!" Foto: Anna Svanberg
"De första månaderna på Hisingen var hemska! I den åldern är ju kompisar allt och det var inte lätt att flytta från ett varmt, livligt land till det tysta lugna Sverige. I Angola ser man hela tiden folk på gatorna. Här kunde det gå en hel dag innan man såg en granne!" Foto: Anna Svanberg

Wilson Gloria Lord: Jag älskar Göteborg!

Publicerad

Havet och invånarna. Men kanske inte så mycket fiken. Så kan man enkelt sammanfatta det som får Wilson Gloria Lord att trivas i Göteborg. Uppvuxen i Angola med havet och stranden tätt inpå trivs han som bäst nära vatten, men efter sexton år som västkustbo är han inte den sortens göteborgare, som lever halva sitt liv på fik. När vi ses i Masthugget låter han mig välja kafé, säger att han inte är någon fikaperson.

Med skåpbilen parkerad på gatan, arbetsklädd och på väg ut på jobb kan man tänka sig att Wilson skulle vara stressad. Men nej, vår fika på Kafé Zenit blir en rakt igenom icke-stressande upplevelse. Han vill gärna ta livet som det kommer, säger han, inte ha kontroll på allt, då brukar det fungera bäst. Och samtalet blir därefter, avslappnat och genomtrevligt.

Hur hamnade du i Göteborg, berätta!

Min mamma träffade en svensk man som jobbade för Volvo i Angola när jag var fem, sex år och jag fick en lillebror. På min pappas sida har jag sju syskon, men jag är uppvuxen med min mamma, min låtsaspappa och min svenska halvbror. När jag var femton flyttade hela familjen till Hisings Kärra.

Femton kan ju vara en känslig ålder. Hur var det att komma hit när du var så ung?

– De första månaderna på Hisingen var hemska! I den åldern är ju kompisar allt och det var inte lätt att flytta från ett varmt, livligt land till det tysta lugna Sverige. I Angola ser man hela tiden folk på gatorna. Här kunde det gå en hel dag innan man såg en granne!

– Fast det fanns också mycket positivt med att komma hit som så pass ung. Som femtonåring var jag väldigt mycket "här och nu", ville mest spela basket, gå på disko, bada och ha kul med kompisar. Man var bättre på att bara ta emot det som händer och fastnade inte i jämförelser, som man gärna gör när man blir äldre. Det gjorde det lättare att anpassa sig och hitta nya vänner. När jag väl hade börjat i skolan, lärt mig svenska och fått kompisar tog det nog inte mer än ett halvår innan jag kände mig hemma här.

Som nyanländ tonåring på Hisingen bodde Wilson i ett stillsamt, svensktätt område i Hisings Kärra och kunde bara två svenska ord: "Titta bilarna!" Men med en svensktalande plastpappa, få landsmän i närheten och knappt några chanser att prata portugisiska lärde han sig svenska rekordsnabbt - efter bara sex, åtta månader var han flytande.

Att gå från grundskolan till gymnasiet skulle där-emot bli tufft. Wilson valde samhällsvetenskaplig linje, men svenskan som han talat i inte ens ett år, räckte inte till för de teoretiska ämnena och höga studietempot.

Snart tappade han intresset för skolan, tyckte att han inte förstod något av det han läste och bestämde sig för att hoppa av och flytta hemifrån. Att jobba och spela basket blev hans liv i ett par år. När han sedan blev 20 och fick sitt första barn gjorde livet en tvär sväng.

– På den tiden trodde man ju att man skulle bli basketstjärna. Men man tvingades bli vuxen väldigt snabbt när sonen kom, trycka undan basketdrömmarna och gå in i vuxenlivet... Några år senare, när jag var 25, 26 och tvåbarnspappa fick jag lust att börja plugga igen. Då var min svenska mycket bättre och plötsligt var det roligt att läsa.

– Nu jobbar jag som automationselektriker, en sorts elektriker som jobbar väldigt brett - fixar med maskiner, installerar, programmerar... Det är ett jobb som passar mig perfekt. Jag är alldeles för rastlös för att jobba på kontor.

– Nu när mina pojkar spelar basket har mitt gamla basketintresse väckts till liv igen. Numera är jag baskettränare i Kungsbacka.

Hur har Sverige förändrats sedan du kom hit på 90-talet?

När det gäller invandring är det jättemycket som har förändrats tycker jag. Invandringen började ju väldigt sent i Sverige. När jag var tonåring var folk fortfarande inte vana vid att se en mörk person på bussen till Kärra. Och det hände att äldre damer höll lite extra hårt i väskan när de såg mig. Samma sak när jag åkte snowboard och skidor, jag var ofta den enda mörka personen i backen.

En gång var det till och med en äldre granne som blev så häpen när hon såg mig att hon började ropa om hur stort det var att jag äntligen var fri 'Är du fri!?' Men hallå! Slaveriet avskaffades för ganska länge sedan! Fast hon hade nog inte alla hästarna hemma...

Du skrattar åt det nu. Men hur kände du då, just när det hände?

– Jag är medveten om hur sådant här fungerar och tar inte åt mig så lätt. I min släkt finns japaner, brasilianare, svenskar, portugiser, angolaner och min fru är svensk-engelsk. En "gott -och- blandat" släkt kan man säga! Själv har jag aldrig känt mig utanför.

Längtar du tillbaka till Angola någon gång?

Jag åker gärna dit och hälsar på släkten, men flytta dit för gott? Nej, det vill jag inte. När jag kommer till Angola är jag helt vilsen, vet inte hur något fungerar, kan ta mig flera månader att fixa enkelt pappersarbete, bara för att jag inte vet vart jag ska gå.

Märklig känsla det där - att komma till en plats där man både är hemma och främmande på samma gång...

Ja, det är lite märkligt. Jag pratar språket, men mitt språk har ju inte alls utvecklats sedan jag bodde i Angola. Ibland säger folk att jag låter som en liten pojke när jag pratar portugisiska. Här däremot har jag alla mina kontakter, min familj och hela mitt vuxenliv. Dessutom älskar jag Göteborg, skulle aldrig vilja bo någon annanstans än på Västkusten.

Och havet finns både Angola och i Göteborg...

Ja, det betyder mycket. Jag bodde ju femtio meter från havet när jag växte upp och man behövde inte göra mycket för att ha det kul - det vara bara att springa ned till stranden. I dag hoppas jag kunna ge samma upplevelse till mina barn.

Malin Lindroth
Malin Lindroth

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag