Askim nu Foto: Lisa Irvall

På Hults ås i Askim bodde på femtiotalet bagare, rörmokare, Götaverksarbetare, bönder, specerihandlare, skomakare och en tågkonduktör.

Uttalet var Aschim. Begreppet täckte bara en stor kyrka och ett litet ­kommunalhus, där det för all del fanns både länsman, barnavårds- och nykterhetsnämnd, men alla kommunens delar hade var sina namn: Hovås, Trollåsen, Backa, Hult, Tältstan.

Uppräkningen är rangordnad, Hovås var fint, Hults by inte. Och Tältstan beboddes bara av sommargäster. Graderingen visste vi om, men umgicks obekymrat ändå, kanske med undantag för Hovåsungarna som inte gick i våra skolor och höll sig på sin kant med golf, segling och masthusfester.

Längst ner i hierarkin fanns badbarna som kom med gratiståg från bakgårdarna i Göteborg till simskolan på Marholmen.

Det var en Astrid Lindgrensk miljö att växa upp i. Allt fanns: seg, sviktande havsis som hårdnade och bröts upp till isflak att jumpa på, berg och skogsdungar att klättra i, badplatser med sand och klippor - ingen verkade bekymra sig för vår överlevnad.

Och där fanns min kamrat Sojas pappas snipa med tändkulemotor som varm kunde startas genom att man bara sparkade runt svänghjulet, och med den tuffade man omkring.

Sojas pappa var snäll, hans mamma sträng, när han kom hem och hade gjort sig illa fick han först en örfil och frågan vad nu detta var för exter och sedan plåster. Hon kallade måsar för galer.

Hults ås reste sig brant och tvärs över dalen. Det var längs den vi bodde, markerna brukades av fyra gårdar på östsidan. Gunnar i gata ägde en av dem. Det var i hans hölass man fick åka, på hans höskulle man fick hoppa.

I var ända av åsen fanns en speceriaffär, Nilssons i norr och Bertils i söder. Vi handlade mest hos Nilssons, en riktig lanthandel med silltunna innanför dörren och försäljning av koks och fotogen på bakgården. Karamellburkar och omslagspappershållare i gjutjärn stod på disken.

Bakom den stod Nilsson och hans fru. Man fick karamellerna i strut. Till Nilssons kunde man bli skickad att köpa Boy till pappa. Och dit kom varje tisdag det senaste numret av Vilda Västern.

Bertils låg nere vid Betaniahemmet, dit var det längre och när det blev snabbköp betraktade vi det med ännu större skepsis.

Betaniahemmet var en sak för sig, omgärdat med höga stängsel; innanför stod de intagna och log eller tjöt, utanför gick vi i all vår frihet. Men jag tror inte vid kallade dem för dårar, utan stollar, vilket lät mera oförargligt.

Vi bodde i Villa Saltvik, som vi köpt av KFUK, med sexton rum och kök. Tre hade vi själva och hyrde ut resten, ­hyresgästerna var av många fantastiska slag; alltifrån finnen som uppfann ett cigarettetui i trä med en hemlig låsanordning, som han fick patent på, den tyske målaren som avbildade dissektioner på Sahlgrenska och slog sin lymmel till son med ridpiska, den danske målaren som gjorde sex, sju målningar om dan på rummet och sålde till konstgallerierna i stan, till Maj och Lis som sades äta amfetamin och bodde i samma rum och ingen visste vad de levde av, och jazzpianisten som kom hem från New York och skröt om att man där inte fick gå nära husväggarna för då kunde man bli indragen i en källarglugg och mördad, till den italienska familjen som jobbade på SKF och med massor av annat och efter något år kom hemkörande i en Fiat 500, packade in familjen och försvann från vår horisont. Vi hade aldrig någon bil.

Det hände inte sällan saker på ängarna nedanför Hults ås. Donkosackerna var där i vida byxor och pälsmössor och hade ryttaruppvisning. (Hur var det möjligt, mitt i det kalla kriget?) De galopperade hängande under hästen, stod i sadeln, studsade från ena sidan till andra sidan över hästryggen, och mamma sade att så kunde pappa också göra för han hade varit husar i Skövde.

Och några gånger varje sommar slogs tältbion upp nere på ängen. Mest var det nog Åsa-Nisse på repertoaren, men kanske också Damen i svart och Mannekäng i rött om man kom i målsmans sällskap. Men jag plankade in under brädan i tältdukens nederkant.

I oktober -57 stod vi med blicken mot skyn och såg Sputnik som ett knapp­nålsstick av ljus röra sig över natt­himlen. Ryssarna var före USA i världsrymden, de hade vätebomben och "Om kriget kommer" låg i en byrålåda där inne.

Det kalla kriget var faktiskt ett krig, tanksfällorna i dalen vid Hovås var alldeles påtagliga. Jag trodde inte att de skulle hjälpa särskilt mycket, lika lite trodde jag på rådet att ligga i dike med en tidning över huvudet när vätebomberna föll.

Järnvägen gick förbi nere på ängarna, man kunde lägga en tvåöring på spåret, vänta tills tåget kört förbi, och leta upp slanten på banvallens sand, och nu var den mycket tunn och större än en femöring.

Om somrarna åkte badbarnen gratis från stan med tåget, de gick av vid Askimsbadets station och marscherade sedan hela vägen till Marholmen, där de fick mjölk och bröd och lära sig att simma. En del av mjölken hälldes på kanorna de åstadkommit på berget intill barackerna. Det gick fortare med mjölk, och ännu fortare om man åkte på vita glättade brödpåsar.

När de gick genom Askimsbadet satt vi i berget i väster, den sista utlöparen av åsen, och skan- derade taktfast "badbarna, badbarna, badbarna", och de svarade "håll käften, håll käften, håll käften".

Det fanns en fem, sex kiosker runt åsen, en låg nere vid Askimsbadets station. Dit kom siskorna ner från ­Trollåsen iförda jottis, elastabyxor och mockaskor med slejf. På baksidan fanns en jukebox. Det kostade en tjugofem­öring att spela Chris Barber s Petite Fleur.

Kiosken där bössen höll till låg vid Marholmsvägen och hade minigolfbana. Där hade man gummistövlar med Elvis eller Tommy textat på de nedvikta skaften, jeans och mockajacka. Eller Bardotrutig klänning med skumgummiunderkjolar och brett resårskärp runt mycket smala midjor. Scarfen skulle vara knuten precis på hakspetsen.

På sommarlördagskvällarna var det dansbanan högst upp i berget bakom Tältstan som gällde. Där söps och slogs och för all del också dansades det, och där stod Sonya Hedenbratt och sjöng mitt i skogen av martallar, ackompanjerad av sin man.

Svänger man av nya Särövägen i dag och kör upp mot Hults ås så hamnar man i en labyrint av återvändsgator, och villorna och radhusen kurar bakom häckar, murar och plank. Det som var öppet och gemenskap verkar nu stängt och enskilt.

Vi skulle egentligen bara kunnat välja mellan Elvis och Tommy. Skillnaderna var tydliga. Siskorna skulle bli någonting. Bössen skulle börja arbeta. Jobb fanns det ju.

Men just vi kunde välja bort segregationen. Många av oss gjorde en resa som både dessförinnan och, tyvärr, därefter var omöjlig. Vi, den tiden, och kanske den platsen, blev en excentrisk parentes.

LARS FRISCH

kultur@gt.se