Foto: Anna Svanberg
 Foto: Anna Svanberg

Vet inte längre vilket språk jag drömmer på

Publicerad

En stad blir aldrig större och rikare än de människor som bor där. Bland Göteborgs drygt 520 000 invånare finns folk från nästan alla jordens länder. Möt dem i GT-kulturens serie "Hela världen finns i Göteborg".

I dag Wil Burghoorn, en av 203 göteborgare från Indonesien.

- Det var nån gång i början av åttiotalet och jag var på försäkringskassan med några blanketter. När jag lämnade dem ifyllda till handläggaren tittade hon på mig och sedan på pappren och sa: "Har du själv fyllt i de här? Vad duktig du är!". Och där stod jag och hade en doktorsexamen, men det hade ju inte hon en aning om.

Wil Burghoorn skrattar. Med en doktorsgrad, en bok och en lång räcka publicerade vetenskapliga texter i bagaget får man nog säga att hon har utfört svårare skrivövningar än att fylla i föräldraledighetspapper.

I enkelt välsittande linnejacka och med omsorgsfullt valda ord ger Wil ett mycket exakt och nästan lite strängt akademiskt intryck, trots att vi sitter hopkurade på en dammig liten trappa i solen i Trädgårdsföreningen. Det är svårt att tänka sig att hon kunde ha undgått att imponera på någon ens för drygt trettio år sedan. Trots detta är hon själv van vid att i vissa sammanhang ha blivit sedd som spännande utländska, snarare än den doktor i socialantropologi som hon också är.

- Det var en text om mig i tidningen 1981 tror jag. Jag minns inte vilken tidning längre, men det var nåt om korpsvart hår och ögon som brunnar. När jag kom hit var det ju ett helt annat klimat än i dag. Det fanns inte så många som jag. I Göteborg fanns det ju mycket arbetskraftsinvandring och i vänsterkretsar fanns de uppmärksammade Vietnamkrigsdesertörerna, men jag fick finna mig i att bli betraktad som mycket exotisk.

Wil föddes i Indonesien 1947.

Hon namngavs efter alla sköterskor som var med under hennes förlossning och heter egentligen Sylvia Yvonne Matilda Christina Helena Maudit Sorot Burghoorn, men på visitkorten står det Wil.

Wils mor, Levina, förlorade sin förste make i ett av de koncentrationsläger som japanerna inrättade när de ockuperade Indonesien under andra världskriget.

- När kriget var slut och de sluppit ifrån lägret frågade min bror efter sin far. Min mamma klarade inte av att berätta som det var så hon ljög. Han kommer snart tillbaka på en vit båt, sade hon.

Men det var den två meter långe holländaren Pieter som kom på en vit båt och på så vis lärde känna Bob och hans mor. Pieter hade även han suttit i japanskt koncentrationsläger och överlevt, bara för att få reda på att hans hustru och hans tre barn alla hade dött.

Nu gifte han om sig med Levina, blev styvfar till Bob och ett år senare far till Wil.

- Det är sådant som gjorde att min far alltid sade att det inte finns några tillfälligheter.

Men Wils barndom var också präglad av sorgen över de som inte längre fanns kvar.

- Min pappas familj, hans första hustru och tre barn dog allihop i japanernas koncentrationsläger, men han pratade inte gärna om det. Jag tror att hans sorg var så stor att det var omöjligt för honom att berätta allt. Min mor sörjde öppet på ett annat vis. Hennes sorg fick företräde.

Eftersom Wils far var holländare var hon vad som på den tiden kallades indo, halvblod.

- Det var inte ovanligt med familjer som såg ut som min, med barn som inte var vare sig det ena eller det andra, men det fanns många fördomar. Indos, dem kan man inte lita på, sa min mor ibland och glömde helt bort att det ju var mig hon talade om.

På grund av sin fars nationalitet föddes Wil med holländskt medborgarskap, men 1949 bestämde Pieter att hela familjen skulle bli indonesiska medborgare.

- Mina föräldrar satte mig ändå i holländsk skola. Det var en massa holländska barn, några kinesiska och sedan var det jag. Oftast gick det bra, även om det kändes att jag inte var fullvärdig på något vis. Den största skillnaden kom alltid till uttryck på den 30 april, den holländska drottningens dag. Alla barnen gick till ambassaden för att sjunga och fira drottningen och jag fick inte följa med. Jag var ju indonesisk medborgare. Det var jobbigt.

Att inte höra till har sedan dess varit något Wil har vant sig vid.

- Vi flyttade till Holland 1959. Det var oroligheter mellan Indonesien och Nya Guinea som fortfarande var holländskt då och min far kände att det skulle vara tryggare för oss i hans hemland. Jag var tolv och jag ville bara vara som alla andra, men hemma hos mig gick min far runt i indonesisk sarong på kvällarna och min mor lagade mat som luktade annorlunda än den holländska.

Hon bodde i Holland och studerade där tills hon gifte sig med en svensk man och flyttade med honom till Sverige 1970. Innan dess hade hon hunnit byta medborgarskap en gång till och hade återigen holländskt pass.

- Det gick ju inte att resa i Europa om man var tvungen att söka visum till alla länder. Att komma in i England som indones var ju till exempel hopplöst. Eller Tyskland, eller Danmark. Det blev opraktiskt.

Vad säger du om någon frågar var du kommer från?

- Jag tycker att det är jobbigt att svara på. Jag är ju inte svensk, men inte heller holländare, trots att det står i passet. Och om jag säger att jag kommer från Indonesien känns det som om jag gör mig märkvärdig. Det var ju så länge sedan. Då måste jag förklara och berätta hela min historia.

Känner du dig som göteborgare då?

- O ja! I alla fall när jag är i Stockholm och står i tunnelbanan. Så skönt det ska bli att komma tillbaka till Göteborg brukar jag tänka då.

Vilket är ditt modersmål?

- Jag vet faktiskt inte. Jag talar så många språk att jag inte minns vilket språk jag drömmer på. Sedan jag gifte mig med en holländsk man, Rob, talar vi holländska hemma, men jag har ett hus i Indonesien och där talar jag givetvis indonesiska med människorna. Det är språket jag växte upp på, men eftersom jag lämnade landet har jag bara ordförråd upp till tonårsnivå.

- Man kan säga att jag har olika kompetenser på olika språk. På svenska har jag ju renoverat ett helt hem. Jag har ingen aning om vad spackla heter på indonesiska. Men det är en svensk språkkompetens jag tillägnat mig.

- Min femåriga dotterdotter Wivi rättar mig ofta när jag skriver eller talar svenska. Det är ju hennes enda språk, medan min dotter Ina och min son Wangko båda kan tala holländska med mig.

Familj är viktigt.

- En av de saker folk brukade säga när jag flyttade hit var "familj är så viktigt för er. Här i Sverige tycker vi det är viktigare med band vi själva valt, med vänner."

- Det var säkert inte illa ment av dem, men när man lägger så mycket vikt vid skillnader blir det också tydligt att det finns en hierarki. Jag förmodades vara mer primitiv eftersom jag kom så långt bort ifrån, medan svenskarna var mer civiliserade och kunde välja själva. Men jag vet inte om jag tror på det där.

Wil tittar på barnfamiljerna som leker på lekplatsen inne på Trädgårdsföreningen, bara tjugo meter från där vi sitter.

- Jag har sett hur även svenskar är beredda att göra allt, ja till och med flytta, för att få vara nära sina barnbarn. Jag tror faktiskt inte att skillnaden är särskilt stor.

 

Kajsa Bergström

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag