Göteborgs Museums jubileumsskrift Att fånga det flyktiga är en vackert formgiven bok - läcker som en godisbit och behaglig att hålla i händerna. Med ett klassiskt linneband i klatschigt grönt eller skärt vill museet berätta om en verksamhet som på en gång blickar framåt och bakåt och samtidigt peka ut museets paradoxala uppgift: att förvalta det förflutna och samtidigt befinna sig mitt i samtiden. Att på en gång minnas och gå vidare.

Jubileumsskrifter kan vara lite träiga, i värsta fall blir de mest en klapp på axeln för de som står verksamheten nära - kul att läsa för den som var med och rätt intetsägande för andra. När Göteborgs Museum fyller 150 hoppar man över självbekräftande klappar och tar ett mer gränsöverskrivande grepp. I sexton texter av sjutton skribenter ges en rad olika ingångar till museet – naturvetenskapliga, historiska, humanistiska, pedagogiska...

Tillsammans berättar de en historia inte så mycket om huset och tingen som om ett samhälles sökande efter en självbild. Det vi ser på museet, påpekar föremålsintendenten Marie Björk, är inte själva historien utan en bild av historien. En sorts ställföreträdande verklighet. Ett substitut för svunnen tid, som inte kan fångas i flykten. Ytterst handlar det om samhällets behov av att skapa ett minne.

Björks essä om representation och delaktighet "Finns du på museet?" hör till bokens guldkorn. Här flyttas blicken till det som inte finns på museet och museitjänstemannen liknas vid en Indiana Jones på jakt efter det som saknas.

En intressant grupp som Björk tar upp är fröknarna, alltså ogifta kvinnor, som har donerat många föremål till samlingarna, men till skillnad från direktörerna inte uppmärk­sammats som verkande subjekt. När berättas fröknarnas historia?

En annan intressant text bland många är Pontus ­Forslunds essä "Museum som betydelsefull illusion", som resonerar kring museietik och ställer problematiserande frågor om museets inte alltid så rena bagage och museets uppdrag. Varför finns museum överhuvudtaget?

Forslund som är program­ansvarig museiintendent och museipedagog lämnar mig med en hoppfull bild av museitjänstekvinnan – och mannen "Som grindvakt. Som förvaltare. Som beskyddare. Mot alla dem som vill platta till den dynamiska bilden av historien. Mot alla dem som tror att det en gång funnits något gemensamt som var homogent. Mot alla dem som nyttjar kulturarv och ignorans." Det är ord jag gärna bär med mig till nästa musei­besök.

Sammantaget är boken om Göteborgs Museum en in­bjudande, engagerande, myllrande bok, som väcker tankar och associationer som sticker i väg i många riktningar. Gör bara inte samma misstag som jag och försök läsa sexton texter i ett svep under några loja kvällar i soffan - ni storknar. Det här är en bok som ska ligga vid läsfåtöljen under lång tid, en bok att återvända till.