"Vi har så tråkigt att vi lika gärna kan lyssna på Genesis."
Repliken är från den engelska 80-talssitcomen
The Young Ones (Hemma värst), och att jag lagt den på minnet vittnar förstås om att jag delade manusförfattarnas åsikt. Phil Collins och Peter Gabriels gamla band representerade den ultimata tråkighetsnivån.
Några år senare skulle jag dock ha kunnat ersätta repliken med:
"Vi har så tråkigt att vi lika gärna skulle kunna promenera på Vegagatan."
Jag hade flyttat till Göteborg och efter ett antal promenader i de centrala delarna framstod gatan som det mest själsdödande man kunde tänka sig. På västra sidan sträckte sig - och sträcker sig fortfarande - de grå sextiotalshusen i en lång rad från Oscar Fredriks kyrka till Slottsskogen. På det som varit Göteborgs affärstätaste gata fanns knappt en enda restaurang eller affär. Det var grått en masse, och endast på östra sidan, på den sista stumpen mot Slottsskogen, gjorde några tegelhus från 1900-talets början ett tafatt försök att upprätthålla forna tiders estetik.
Hösten 2002 flyttade jag in i ett av de där tegelhuset, men min åsikt ändrades inte nämnvärt. Gatans enda pluspoäng i mina ögon var björkarna utanför köksfönstret, som under sommaren skymde utsikten mot de grå längorna. På biblioteket hittade jag fotografier av de landshövdingehus som tidigare präglade området, och jag suckade djupt.
Kanhända var de rivna husen nergångna, kanhända hade fasaderna flagnat, men det gjorde inte nybyggnationen vackrare. Vegagatan påminde om en plastikoperation som gått snett.
Men ändå... eftersom åren gått har jag kommit att tycka om gatan. Är det jag som har ändrats eller den?
Både och, förmodligen. Att vänskapen lät vänta på sig kan i viss mån bero på att Vegagatan, förutom allt annat, också är lite blyg. Den har kvaliteter som inte visas upp vid första dejten. Den fjäskar inte, men när man först blivit medveten om det vackra blir det extra vackert i kontrast mot gråheten.
Ta till exempel de nämnda tegelhusen i kvarteren närmast Slottsskogen. Ta björkarna, som om sommaren släpper ett skirt nordiskt ljus genom lövverket. Ta vyn mot Oscar Fredriks kyrka.
Och det vackra behöver inte ens vara av visuell karaktär. Det kan lika gärna vara en attityd, en stämning, förmedlad av dem som vistas i området. I den byggnad jag ser från lägenhetsfönstren finns exempelvis ett av gatans två vandrarhem. Det är ingen fröjd för ögat, men dock en samlingspunkt för backpackers och gruppresenärer av de mest skilda nationaliteter. Det märks särskilt under Gothia Cup, och jag gissar att här talas fler språk än i FN-byggnaden.
På hörnet Vega- Nordenskiöldsgatan finns dessutom restaurangen Casa Nostra, som den förste i ett kluster av italienska matställen med närliggande adresser. Om kvällarna hörs italienska röster, och i det grådaskiga Göteborgsvädret får jag ibland känslan av att hela kvarteret närs av en längtan till Toscana.
Mångfald har alltså blivit Vegagatans nyckelord, och detta accentueras ytterligare av kvartersbutiken Oliven. Butiken är en av få kvarvarande i sitt slag som inte heter Seven Eleven. Den rymmer även ett litet kafé, och här samlas backpackers såväl som bofasta.
Den åldrade, excentriske vetenskapsteoretikern Johan Lindström brukade sitta här så gott som dagligen, hukande över tidningarnas travbilagor eller parapsykologiska skrifter. Han var oftast iförd kjol och damstrumpor och hade sällskap med en man som går omkring med en katt i barnvagn.
Lindström är död nu, men mannen med katten sitter kvar och mina döttrar lärde sig tidigt att betrakta de udda vännerna som ett naturligt inslag i vardagen. Vegagatan blev läraren som trots en viss oansenlighet lyckades ingjuta acceptans för det annorlunda.
Jag är glad att jag lärt känna den. Jag måste nog, om än en smula motvilligt, ge Genesis en andra chans.
Ove Haugen
kulturen@gt.se
