Mörka vatten döljer sig i sommar innanför Akvarellmuseets idylliskt faluröda väggar.
Kajsa Widegren låter sig både roas och oroas av världskändisen Bill Viola.
VERNISSAGE I MORGON
BILL VIOLA | Water | Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn | Till och med 9 september
Det nyskrudade Nordiska Akvarellmuseets exteriör ser lika oskuldsfullt bohuslänskt ut som vanligt. Men där döljer sig mörka djupa vatten. Bill Viola, amerikansk världskändis och mästare inom videokonsten, besöker Skärhamn. Och han har med sig jättemycket vatten.
Från det första utställningsrummet, med utsikt över museets gästateljéer, kobbar och skär, kan man lätt tro att man vet vad vatten är. Men det är inte sådant vatten som Bill Viola menar, inte glittrande bohuslänska havsytor som blinkar fram mellan skären, inte den typen av vatten som vi förknippar med akvarellistens känsliga handlag. I stället: vatten som andas tungt och högljutt, ljuden som förvrängs när de färdas genom vatten, kroppar som sjunker och sjunker.
I flera verk är det en sakral Viola som träder fram. Zenbuddistiskt allvarlig och långsam. Alltså långsam på riktigt - filmerna går i slowmotion. Hans gigantiska The Messenger är ursprungligen gjord för katedralen i Durham, Storbritannien och visar en naken manskropp som sjunker genom vattnet.
Bilden av hans kropp skiftar ständigt - finns det något meddelande där? Kan det vara ett meddelande när det ständigt byter form?
Gestalten förlorar långsamt sin kroppsform och sen blixtsnabbt och för en sekund återfår den något av mänsklighet.
Tidvis är verket helt abstrakt, bara glitter på en yta, om det inte vore för ljudet som hela tiden påminner om känslan av hur vattnet pressas mot hörselgångarna. Vatten: frihet i tyngdlösheten, fängelse som håller lungor och andningsvägar i gastkramande grepp.
Ibland är Bill Viola rolig. Man kan knappast tro det eftersom vatten just har alla dessa religiösa och andliga associationer: rening, passage, livets ursprung. Men så finner jag mig stående framför ett lite äldre verk: The Reflecting Pool från 1979.
En fixerad kamera fångar det grönaktiga, ganska äckliga vattnet i en damm omgiven av tät växtlighet. En man går försiktigt fram mot poolkanten, som ett lite fruset och simokunnigt barn. Men så tar han ett plötsligt hopp. Och fastnar i luften, bilden fryser.
Ett ögonblick senare förstår hjärnan att det bara är mannen som frusit, mitt i sin rörelse. Vattenytan fortsätter att röra sig lite i brisen. Träden omkring rör sig också lite sakta fram och tillbaka. Ingenting har hänt som rör vattnets stilla varande. Mannen, frusen mitt i sitt hopp: så fånig och hjälplös.
De religiösa, rituella betydelserna hos vatten ställs i kontrast till andra betydelser The Passing. Svart/vit, grovkornig, ångestfylld. Med dokumentärt anstrukna bilder av översvämmade bilvrak, övergivna efter att vattnet gjort jorden obrukbar, i alla dess bemärkelser. Jag tänker på min vän som rest regelbundet till Pakistan. Plötsligt börjar det serveras fisk på restaurangerna. Översvämningsfisk. Vatten ger liv på sätt vi kanske helst inte vill tänka på.
Utställningen är helt mörklagd och får vattnets reflekterande effekter att framträda på det mest fascinerande sätt. Ett mörker att förlora tidsuppfattningen i. Men efter en ljussluss når man den nya tillbyggnaden, ett ståtligt rum som flödar av ljus. Här visas i sommar verk från museets samling av samtida nordisk akvarellkonst. Lite tätt och överentusiastiskt hängt, men förtjusande ändå.
Här väntar små överraskningar, som att Cecilia Edefalk arbetar i akvarell och en mäktig vägg full av Mikael Kvium s sarkastiska dansk-porträtt. Här kan Akvarellmuseet bre ut sig och visa nya sidor av vatten: förutsättningen för liv på jorden och för akvarellmåleri.
