Den 10 december 1809 slöts Freden i Jönköping mellan Sverige och Danmark. Det som avslutades där hade inletts ute på Västgötaslätten med en av de mest besynnerliga händelserna i svensk krigshistoria.
På Gustav IV Adolfs order skulle en gigantisk kanontransport gå från arsenalen på Läckö till Varberg för att förstärka fästningens artilleri.
Det var bråttom. Sverige var på väg in i ett trefrontskrig och man hade högst tio dygn på sig. 35 tunga kanoner lastade på 213 vagnar och släpor drogs av 481 hästar och efter en vecka hade den nästan två kilometer långa kolonnen nått fram till Lerum. Därefter är den spårlöst försvunnen!
Denna fabulösa händelse stötte vi på i landshövdingen Johan af Wingårds memoarer från 1846. Han hade i mars 1808 som officer vid Artilleriet i Göteborg bevittnat hur ett uppbåd pråmskeppare kallats till Läckö brygga för att via Vänern och Göta älv forsla kanonerna till Varberg ”men de fick sådan respekt för de tunga bestarna att de afsade sig och rymde fältet”, skriver Wingård som ofta ironiserar över det myndighetssjabbel och stockholmska översitteri som omgav hela den märkliga affären.
På order från Stockholm byggde man i stället järnskodda slädar för vinterföre. Och tog sig en bit. Men ute på en ljunghed förvandlades snötäcket till tjällossnande västgötalera och slädarna körde fast.
Vintern tog slut i Västergötland. ”Men alla gånger det sedan snöade i Stockholm afgick ny befallning att begagna innevarande slädföre”, ironiserar Wingård.
Under tiden hade danska kriget brutit ut, Gustav IV Adolf avsatts efter en statskupp och fred inträtt. Men några kanoner hade fortfarande inte kommit fram till Varberg!
Enligt Wingård skulle de ha vräkts omkull i vägrenen där allmogen bröt loss lavettage till vedbrand, stal järn och annan utrustning.
En av ledarna bakom statskuppen, generalen Georg Adlersparre, blev 1810 landshövding i Skaraborgs län. När han fick se eländet ute på ljungheden beordrade han omgående nedgrävning av bråten där den låg.
När vi ville kontrollera Wingårds uppgifter med dagens experter visade det sig att ingen hört talas om den märkliga transporten. Men inte kunde väl 30-talet stora muskedunder, mer än 200 fordon och nästan halva tusentalet hästar bara försvinna? Och inte kunde väl ögonvittnesberättelsen vara ett rent påhitt?
I en minnesskrift om Kungl. Göta Artilleriregemente hittade vi till slut uppgiften om en stor transport från Läckö till Varberg just vid den aktuella tiden. Enligt den skulle kolonnen ha delats i två divisioner - en via Borås och en via Göteborg - (sannolikt för att skona vägar och säkra tillgång till hästbyten). Göteborgsdivisionen skulle i så fall ha nått fram till Lerum. Boråsdivisionen nämns inte vidare.
Wingårds berättelse var alltså baserad på faktiska omständigheter. Men vart tog transporten vägen?
Om Boråsdivisionen hade grävts ner någonstans mellan Läckö och Lekåsa på Västgötaslätten var hamnade då kanonerna som passerade Lerum? Den 200-åriga gåtan fick fortsätta att vänta på sin lösning.
Det skulle gå nästan tio år innan ett nytt spår dök upp. Också detta fanns bevarat i en 200-årig lokal tradition - denna gång från Värmland - som berättade om en stor farkost lastad med kanoner som kantrat och sjunkit i sjön Hugn på väg till Eda skans under kriget 1809.
I den marinarkeologiska sammanställningen ”Vrak i svenska vatten” fanns uppgiften att förlisningen hade inspirerat till dykningar på privat initiativ under 1970-talet. Man hade då påträffat vraket efter en 14 meter lång pråm.
1987 hade Sjöhistoriska museet fortsatt undersökningar och 1990 bärgat ett stort lavetthjul och tre mörsare. Var det Läckökanonerna som låg på bottnen i en värmländsk insjö? Men varför där? Och hur har de i så fall kommit dit?
Boken berättar att kommendanten på Eda skans, C.E. Wijnbladh, efter Danmarks krigsförklaring beställde 30 stycken pjäser från Göteborg att skickas sjö- och landvägen till skansens förstärkning. Den 8 oktober startar transporten från Göteborg och den 9 november anländer den till Sulvik, ett par mil från 25-milaresans slutmål innan den havererar i Hugn. En månad senare blir det fred med Danmark. Men några kanonförstärkningar har fortfarande inte kommit fram till Varberg eller Eda.
Ett möjligt scenario skulle kunna vara att Läckökanonerna tog sig till Göteborg någon gång mellan mars och oktober 1808. Och där omdirigerades till Eda via Göta älv, Vänern och det västvärmländska sjösystemet. Men att det verkligen är en kanonlast från Läckö som ligger i insjön återstår att slutgiltigt bevisa.
Skulle så vara fallet har officeren, statsrådet och biskopssonen Johan af Wingård inte talat sanning. Eller också har han det, och då skall det ligga kanoner nergrävda någonstans på Västgötaslätten.
Bertil Holmström
kulturen@gt.se
