Det är förmodligen ingen slump att Mohamed Diabs film Kairo 678 har sin premiär en dag efter internationella kvinnodagen. Filmen är en obehaglig och tät skildring av hur kvinnor systematiskt och överallt ofredas i ett samhälle som i tysthet ger sitt godkännande. Men en dag får tre kvinnor nog.

Fayza, som tar till vassa vapen när hon i bussträngseln varje dag råkar ut för män som tar tillfället i akt att komma alldeles för nära; Nelly, som antastas på stan och blir först i landet att anmäla sexuella trakasserier och så Seba, som blir våld­tagen, skiljer sig och startar en självförsvarsgrupp för kvinnor, när hennes man inte kan förhålla sig till henne efter vad som hänt.

Mohamed Diab ger genom dessa tre kvinnor en helt annan bild av egyptisk revolution än den man tänker på under rubriken "egyptiska våren". Men Diabs fina, upprörande och dogmahetsigt närgångna film är inte bara en välbehövlig annan sida av revolutionen eller en stark manifestation i samband med internationella kvinnodagen – för det som händer i Egypten händer ju som bekant överallt, fast tar sig andra uttryck - den är också första filmen ut i Folkets hus och parkers nya satsning World Wide Cinema.

Statistiken visar att under förra året utgjordes endast en procent av biobesöken i Sverige av besök på filmer som inte kom från USA eller Europa. Av de 240 filmer som hade premiär kom 18 av dem från den delen av världen. Det är abnormt lite.

Meningen med World Wide Cinema är att öppna biografer både i innerstaden och förorterna för filmer som annars inte visas på svenska biografer, utan i bästa fall sprids via filmfestivaler, filmklubbar eller digitalt på nätet.

Satsningen börjar med tre filmer på sex biografer i Folkets hus och parkers eget nät under våren, men meningen är att antalet ska växa. Urval och lansering görs i sam­arbete med jättar som ABF, men också med mindre nya nätverk och etniska föreningar.

Kairo 678 är förvisso en film som faktiskt har svensk distribution genom Triart film och som säkerligen hade dykt upp på biografer som Roy, Rio och Spegeln i alla fall. Däremot hade den nog stannat i innerstäderna och aldrig nått vare sig Hammarkullen, Rosengård eller Rinkeby. Där den ju naturligtvis ska vara. Också.

Det har under de senare åren pratats mycket om att digitaliseringen av biografer och digital distribution via nätet och vod är ett demokratiskt instrument, som nästan kan förändra världen. Men trots ökad möjlighet till distribution så har utbudet snävats in och små filmer får allt kortare speltid på biograferna och i de fall det handlar om 35mm-kopior så skickas de ut i landet ibland i ett skrattretande lågt antal. Här kan World Wide Cinema säkert göra skillnad, om det får tid och resurser att växa och kanske också skapa ännu fler "alternativa" biografer, både i storstäder, mellanstäder och på landsorten, även utanför den egna biografkedjan.

Men en annan sak är nog också nödvändig. För bara tillgänglighet i sig räcker inte. Vill vi hitta fler och nya besökare måste vi också sprida kunskap om att dessa andra filmer finns och att de är värda att se. Och här har medierna naturligtvis ett ansvar. Men också utbildningsväsendet – obligatorisk filmkunskap tidigt i skolan, kanske? Rörliga bilder har stor makt – och den lär inte bli mindre.

Camilla Larsson

kulturen@gt.se