Redan första gången jag förirrade mig till rivningstomterna på Skansberget blev jag fascinerad. I slutet av 1970-talet var dessutom spåren av den hårdhänta stadsförstörelsen tydligare. Det gick fortfarande att ta sig ned i källarresterna från en del förintade hus. I bråten kunde man hitta slipsar, skor och skärvor av kakelugnar, ungefär som spår från en lämnad civilisation.

Den glömda civilisation hade bestått av flera terrasser ovanför varandra med Göteborgs finaste landshövdinge-hus, som under 1960-talet haft olyckan att falla i utvecklingsbolaget Göta Lejons hand.

Bolaget hade bildats av kommunfullmäktige 1958, för att i blandekonomiskt samförstånd fungera som monopoluppköpare av stadens sekelskiftes- fastigheter. På så vis hölls ersättningen till de gamla ägarna ned och sedan kunde de rivna och blockbyggda stads-delarna fördelades mellan allmännytta, privata byggmästare och Riksbyggen.

Skansberget då. Så här såg Skansberget ut före rivningarna med landshödingehus i terrasser upp mot berget.  

Göteborgsandan var påtaglig. Uno Alsvik, som var en av Folkpartiets ledande män berättade om hur stadens starke man Torsten Henriksson löste problemet med dissidenter: ''Nu gör vi så här, Uno. Vi är eniga och bestämmer. Jag tar hand om mina så tar du hand om dina''.

Ofta har rivningarna skyllts på de enorma bostadsköerna som "tvingade fram" lösningen. Verkligheten såg däremot ut på det motsatta viset: massförstörelsen genomfördes i slutet av 1960- och början av 1970-talet, när Göteborgs befolkning gick kräftgång och minskade med nästan 5 000 personer om året.

Problemet var vid det laget att utflyttningen till Kungsbacka slog rekord samtidigt som det fanns mängder med tomma lägenheter i de nybyggda nordöstra stads-delarna.

Den svaga efterfrågan gjorde att de gamla stadsdelarna ersattes med betydligt färre bostäder, eller helt enkelt blev stående som bortglömda ödetomter eller markparkeringar.

Skansb Glömd civilisation. Källarresterna från en del förintade hus. Foto: Jan Jörnmarkerget bär syn för sägen. Här skedde totalsaneringen 1965-66, och tanken var att man sedan skulle bygga stora parkeringsdäck och 500 studentlägenheter. I början av 1970-talet var efterfrågan på nya sådana noll, vilket gjorde att SGS Studentbostäder drog sig ur projektet.

Rivningstomterna lämnades åt sitt öde och glömdes bort - ända till staden började växa igen på 1990-talet.

Eftersom området var stadsplanelagt var det givet att det skulle dyka upp nya exploateringsplaner här i samma stund som Linné-området blev hett.

På samma sätt var det förutsägbart att grannarna skulle organisera demonstrationer och fackeltåg för att protestera mot sin förlorade utsikt.

Att stadens ledande tidning upphöjde graffitiväggarna och tegelhögarna till "pulkabacke" och att länsstyrelsens antikvarie skulle hitta en "riksintressant siktlinje mot Skansen Kronan" var inte heller oväntat.

De tilltänkta byggherrarna hade dessutom presenterat ett riktigt urtråkigt nybyggnadsförslag.

Jag har ofta tyckt att det är gåtfullt att ritningarna till nya byggen ser ut att ha hämtat inspirationen direkt från miljonprogrammet, vilket underblåser proteststormarna.

I fallet Skansen Kronan kan man fundera över vad som hänt om man i stället utformat projektet som en återuppbyggnad av de rivna landshövdingehusen.

I ett större perspektiv tror jag dessutom att det är så man skulle behöva hantera många av de sår som finns i Göteborgs stadsbild. Å andra sidan kräver det kreativitet och fantasi, vilket just nu verkar vara två av våra absolut största bristvaror.

Jan Jörnmark

kulturen@gt.se