Gräset är alltid grönare på andra sidan. Eller är det inte det? Kanske behöver bara det gamla vanliga lika livet sättas i ett annorlunda perspektiv och kanske är det upp till en själv hur man tar hand om det, och sig själv?

I ”Ruttet – ett prinsessliv” handlar det inte bara om prinsessan Eugenie Crème Brûlée, som tröttnat på chèvre, att skaka hand med halvdöda pensionärer eller gå på hundkapplöpning med för smala hundar; det handlar också om att just se det unika i sig själv och sina egna möjligheter – oavsett var man befinner sig, om man är prinsessa eller handlar på Clas Ohlson och åker på bilsemester till Danmark. Att vara speciell eller normal är inte en motsättning. Man kan vara bägge, eller inget av dem, om man känner för det.

Sofia Fredéns pjäs är fräck, snabb och rolig och skräder inte orden. Ofta balanserar den på gränsen till vuxen, ironisk nivå (för gudarna ska veta att det här är ett tacksamt ämne, inte enbart för barn) men tappar aldrig kontakten med den publik den riktar sig till. Även om det är avancerad nivå på dialog och anspelningar så finns det enkla, konkreta också alltid där.
En eloge också till Otto Hargnes originalmusik som knyter samman och fördjupar.

Regissören Ylva Gallon leder elegant och sprudlande de tre skådespelarna mellan rollerna som giftaslysten respektive uttråkad prinsessa och mindervärdes-komplexfylld prins till dem som grälande träningsoverallspar, brunmurriga akademiker eller en gammal björn. Sara Estling briljerar som Eugenie på vandring ut från det sammetsröda slottet in i den grå verkligheten, på jakt efter sina ”vanliga” föräldrar, och tillbaka igen, medvetandegjord och nu behjälplig i sina syskons frigörelse.

Camilla Larsson
kulturen@gt.se