ÄR AUKTORISERAD GÖTEBORGSGUIDE... och har många favoritplatser efter sina 33 år i Göteborg: Liseberg, Botaniska trädgården, Trädgårdsföreningen, Stora Saluhallen och Feskekörka. Han hjälper även affärsmän komma i kontakt med människor från andra länder. . Foto: Henrik Jansson Foto: Henrik Jansson
ÄR AUKTORISERAD GÖTEBORGSGUIDE... och har många favoritplatser efter sina 33 år i Göteborg: Liseberg, Botaniska trädgården, Trädgårdsföreningen, Stora Saluhallen och Feskekörka. Han hjälper även affärsmän komma i kontakt med människor från andra länder. . Foto: Henrik Jansson Foto: Henrik Jansson

Vall Ylla: "Jag är så stolt över Sverige"

Publicerad

En stad blir aldrig större och rikare än de människor som bor där. Bland Göteborgs drygt 534 000 invånare finns folk från nästan alla jordens länder. Möt dem i GT-kulturens serie "Hela världen finns i Göteborg".

I dag Francisco Vall Ylla en av några få göteborgare från Katalonien.

Om inte överstelöjtnant Antonio Tejero stått i parlamentet i Madrid och viftat med en pistol hade kanske Francisco Vall aldrig blivit göteborgare.

Hans mamma brukade säga att han och hans familj är som måsarna. Man hör dem alltid men vet inte riktigt var de landar. Och det verkar stämma väl på åtminstone Francisco.

Francisco Vall föddes 1957 i Barcelona som sista - fast det visste man inte då - länk i den tusen år gamla katalanska familjen Vall. Där följer familjenamnet med männen. Men Franciscos båda döttrar, för tillfället i olika delar av världen, har svurit på att aldrig byta bort sitt efternamn så kanske är det inte slut än.

- Jag växte upp i Barcelona och gick i internatskola i sann Franco-anda, mitt i diktatorns klor!

Han skrattar lite förtjust. Och förklarar att han inte förstod att de faktiskt levde i en diktatur när han var liten - "eftersom jag ju som barn inte visste om något annat". Men ett konkret minne har han.

- Det fanns trådburna spårvagnar i Barcelona. Där stod det på skyltar "Förbjudet att svära, spotta och tala katalanska".

Man likställde alltså katalanernas modersmål med att spotta och svära.

- Talade ni katalanska hemma?

- Alltid.

Familjen bestod av mamma, som var hemmafru, och pappa som var vd för ett tryckeri, Francisco och hans syster.

- Det var en uppväxt med ett strikt förhållningssätt och mycket religion, säger han. En gammaldags katolicism som till exempel tvingade en kvinna som blev änka tidigt att resten av livet bära svarta kläder. Och naturligtvis gick vi i kyrkan varje söndag.

Francisco började läsa till ingenjör på universitetet. Men när hans far blev sjuk tvingades han sluta.

- Det fanns inte pengar att låta mig fortsätta. Men jag sörjde inte så mycket över det då, jag var mera orolig för pappa. Men han klarade sig.

I stället började Francisco jobba som försäljare. Och så engagerade han sig i politiken.

- Det fanns så mycket att göra. Till exempel var jag med i ett nätverk för att hjälpa kvinnor som ville göra abort. Vi samlade in pengar och hjälpte dem komma till Frankrike eller England.

1975 inträffade den demokratiska våren i Spanien. I november dog Franco.

- Jag glömmer aldrig första gången jag promenerade paradgatan Las Ramblas fram, och läste en katalansk tidning... Nej, först köpte jag tidningen, och talade katalanska med försäljaren, och sen läste jag den, helt öppet.

Han skrattar förtjust och säger att det nog inte går att föreställa sig vilken skymf det är för en människa att inte få tala sitt eget språk.

Sedan väntade lumpen. I två år.

- Diktaturen var döende men det ryckte lite i den fortfarande. Särskilt inom armén fanns reaktionära krafter som ville vrida tiden tillbaka.

Han berättar att de unga värnpliktiga alltid tvingades så långt bort från hemmet som möjligt. De som bodde i norr skickades till söder. På det viset var risken att de skulle känna människor där mindre och de förväntades behandla folk helt känslokallt.

- Vi som längtade efter demokrati visste att vi inte ville tillbaka. Men demokratin var som en dörr vi skymtade långt borta, vi visste ungefär hur vi skulle ta oss dit men inte vad som fanns där bakom.

Men det var en hoppfull tid. Och långsamt blev allt bättre. Fackföreningar bildades. Flera politiska partier skapades.

Själv hade Francisco fått jobb som säljare för Pelican och Canon.

Och 1980 träffade han svenska Eva.

- Hon var i Barcelona på ett specialuppdrag. Ett program lett av Lisbet Palme faktiskt, som syftade till att hjälpa latinamerikanska flyktingar till ett bättre liv. Sverige tog då emot flyktingfamiljer som kanske i flera år varit splittrade av krig. Och plötsligt kom de till Sverige och förväntades klara sig fint, trots sina svåra upplevelser.

Så Evas uppdrag var att lära sig spanska för att kunna förstå och hjälpa flyktingarna bättre.

- Vi blev kära! Och levde livets glada dagar i Barcelona. Men var skulle vi slå oss ner, i Spanien eller Sverige?

Det var då Tejero bröt sig in i parlamentet, tog gisslan och viftade med pistolen från talarstolen. Han sa att en militär ledare var på väg mot parlamentet för att ta över. Men kuppen lyckades inte. Demokratin stod sig.

- Men det kändes ändå osäkert. Om någon kunde bryta sig in i parlamentet och hota hela landet, vad kunde då inte hända härnäst?

Därför blev det Sverige.

- Den 11 december 1981 kom jag till Sverige. Det var fjorton grader kallt och snö, jag hade loafers...

När Francisco berättar om sin första tid i Sverige, i Kålltorp med Eva, beskriver han det skön tid, full av vänskap och umgänge. De var många som flyttat hit för kärlekens skull, och som pluggade svenska på SFI.

- Vi umgicks jämt! Belgare, tyskar, fransmän, italienare... Vi lärde oss laga varandras mat, och lite svensk också. Och snart upptäckte grannfruarna, som hade män som var lite gamla och stela, att det flyttat in en rask spanjor. "Kanske kan Francisco hjälpa?" Det gjorde jag gärna, jag är ganska händig. Som betalning fick jag rårörda lingon.

Under flera år jobbade han med olika saker. Ofta samtidigt. Till exempel jobbade han som tidningsbud.

- Det innebar att jag fick alla dagstidningar - fem stycken - gratis! Och de fick våra vänner så klart också ta del av, det var alltid fullt hus hos oss.

Resten av arbetsdagarna ägnades åt jobb inom äldrevården, och på psyk- akuten på Lillhagen.

- Det var en intressant erfarenhet, att komma i kontakt med människor som inte mådde bra. Och bokstavligen inpå huden känna av vodkabältet.

Därefter fick han ett erbjudande att arbeta inom den palliativa vården, med vård av människor i livets slutskede.

- Det var mycket fint. Fantastiska möten.

Så småningom, när EU och EES började växa fram, fick han användning av sin nya flerspråkighet. Började arbeta som översättare och tolk för både företag och myndigheter. I det arbetet upptäckte han snart vilka minor som affärsmän och andra ofta går på i sin kontakt med människor från andra länder.

- Det kan till exempel handla om val av klädsel. Svenskar föredrar gärna en lite ledigare stil, även om man ska göra affärer. Det kan förhandlingsparten uppfatta det som lite nonchalant. Om man i stället tänker: Vem vill ha något? Om det är jag som vill sälja något bör det vara jag som anpassar mig, också när det gäller klädseln. Likaså, om du som svensk ska göra affärer med till exempel Spanien bör du inte acceptera att sam-talet tolkas från spanska till engelska, och sedan till svenska. Eftersom det får dig att hamna i dålig dager. Du förväntas kunna engelska. Däremot är det helt okej att inte behärska spanska.

Efter att ha tackat nej till en utbildning på Handels i internationell ekonomi, för att i stället välja programmerarprogrammet tog han examen mitt i värsta IT-krisen.

- Det var flera hundra sökande på varje jobb!

För första gången någonsin såg framtiden lite väl oviss ut.

- Men jag har alltid försökt att se möjligheter i stället för problem. Det gjorde jag också då. Jag tog kontakt med en person jag kände lite på Volvo. Och hade snart ett jobb på försäkringsbolaget Volvia.

Numera heter bolaget If och Francisco är där fortfarande, efter över tjugo år. Nu som ansvarig för en mycket kräsen kundgrupp: Veteranbilsägare. Han fortsätter att ta uppdrag som tolk på fritiden.

- Men bara om det är någon som verkligen vill ha just mina kunskaper, betonar han. Nyss tackade jag nej till att ta hand om flera busslaster med turister som "ville se Göteborg".

Specialuppdragen för de spanska fotbollsklubbarna tar han dock med glädje. Inför och under matcherna mellan Valencia och Marseille i UEFA-cup- finalen, och supermatcherna mellan Barcelona och Manchester United, och Real Madrid och Paris St Germain fanns Francisco med som en hjälpande hand.

För hjälpa människor gör han mer än gärna. Och han anser att man alltid ska försöka ge en ny chans.

- Jag är så stolt över Sverige på det viset, att vi tar emot så många människor som behöver hjälp. Sen önskar jag att vi kunde förenkla processen att få alla att smälta in i samhället. Till exempel borde kravet på exakt rätt utbildning slopas. I stället borde vi fråga: Vad är du bra på? Och sen låta människan få en chans att visa det.

 

Åsa Lantz

Kulturen@gt.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag