Konsten kan vara en del av den regionala berättelsen om vilka vi är och vad som kännetecknar oss, en del av vår historia.
I Göteborg har en riktig konstnär varit det samma som en känslig kolorist med målerihantverket djupt älskat och väl utfört. Och troligtvis också en man. En berättelse som har gjort det svårt att bli etablerad som konstnär om man gör något annat än målar, eller definieras som något annat än man.
Jag känner till den här berättelsen - och den känns så omodern, och jag kan inte beskriva den utan att bli en smula parodisk, fast detta är viktiga saker.
Så jag blir chockad - på riktigt - av att höra att endast åtta procent av Göteborgs konstmuseums samlingar består av verk av kvinnor. Det är nittiotvå procent verk av män.
Den distanserade och lite parodierande inställningen håller inte längre. Berättelsen satt så hårt att 1990 var det år då Göteborgs konstmuseum för första gången köpte in ett fotografi till sina samlingar!
Marianne Lindberg de Geer har gjort "Jag tänker på mej själv" och ersatt bland andra Einsteins, Kafkas och,som här, Kajsa Kavats ansikte med sitt eget. (Bilden är beskuren). Foto: Hossein Sehatlou
I ett forskningsprojekt sätts ljus på fyra svenska konstmuseers samlingar, med fokus på könsfördelning och representation. Göteborgs, Norrköpings och Malmös konstmuseer och Moderna museet i Stockholm ingår i studien.
Fyra museer, fyra olika berättelser. Hur ser könsfördelningen ut? Hur har inköpspolicyn sett ut? Och hur är det med kvalitetsbegreppet - vad är det vi menar med kvalité egentligen? Och hur ser de regionala berättelserna ut som gör att ett visst inköpsmönster kan fortleva.
Forskningsrapporterna från de olika studierna presenteras i sommar, men redan nu tar Göteborgs konstmuseum ett grepp över den konst som kvinnor har gjort och som finns i deras samlingar.
På utställningen
I nytt ljus visas gamla godingar som Vera Nilsson och Siri Derkert, bortglömda dammsamlare som nationalromatikern Ester Almqvist och paradnummer som Ingrid Orfalis
The Sucker och Annica Karlsson Rixons
Tidig sommarkväll i Los Angeles. Dessutom får hela Mari Rantanens svit
The Unbearable Lightness of Being förvandla nedersta trappstegsrummet med sina flimmriga mosaiker.
Monica Englunds
Dotter med farmask, som jag bara har sett i reproduktion knockar mig med sin storlek. Allvaret i Englunds ögon fungerar perfekt ihop med den i övrigt mer färgglada och sprakande 1990- och 2000-talsdelen. Här finns Gittan Jönssons kaotiska köksinteriör
Stardust med en glad diskkasterska i nederkanten och Marie-Louise Ekmans
Tre damer i Paris.
Foto: Hossein Sehatlou
Det är en viss tröst att konst av kvinnor köps in i högre grad nu än tidigare. Förra året var inköpsfördelningen fyrtio - sextio procent, till kvinnornas favör.
1990- och 2000-talen innebar ett helt nytt konstnärligt fält. Ny teknik, nya teman och nya möjligheter till internationell karriär satte spår i svenskt konstliv och förändrade det. Kanske skrivs nu nya berättelser där konstnärens kön inte blir vare sig hinder eller navet i en osynlig inköpspolicy.
Men mest trösterikt är inte statistiken utan att få hitta konstnärskap som kanske hade fått fortsätta att ligga nerpackade i magasin. Där man vill börja nysta - få se mer. Som Marie Anderssons fotografi av ett rum med ett annat rum projicerat på. Antichambre - ett förmak. Här kliver jag gärna in, här går jag gärna vilse i en hel utställning.
Det är inte ett nytt ljus dessa bilder behöver - utan ljus överhuvudtaget.
Kajsa Widegren
kulturen@gt.se
