Det var museets förra chef Margareta Alin Hegelund som redan 2007 beställde utställningen av Elisabeth Ohlson Wallin. Den nya ledningen ville först inte visa den, men backade efter massiva protester mot beslutet och Margareta Alin Hegelund togs in som curator.
Det var också hon som i somras bad museets säkerhetsavdelning att ta kontakt med polisen.
– Så gör man ju med utställningar som kan väcka debatt för att få hjälp med vilka eventuella säkerhetsåtgärder som ska vidtas.

Först några veckor innan utställningen skulle öppna kom polisens riskanalys.
– Och då målades det upp fruktansvärda scenarier. De sa att terrorister letade mål i Skandinavien, att fjärran makter kunde spränga hela glashuset, att våra soldater i Afghanistan och Irak kunde utsättas för hot. Man talade till och med om skyddat boende för Elisabeth Ohlson Wallin. Det blev en rädsla, en hysteri, som spred sig i hela huset, säger Margareta Alin Hegelund.
Polisen rekommenderade också museet att ha tolv vakter på plats och metalldetektorer i entrén.
– Jag tyckte själv det var bra att det var vakter, men kanske inte av den omfattningen, då bygger man ju upp en rädsla, kommenterar förre museichefen.

Efter polisens första besked åkte museichefen Mats Widbom upp till Stockholm för att träffa Elisabeth Ohlson Wallin. Med sig hade han Peter Skogh, kommunikations- och marknadsföringschef för statens museer för världskultur.
– De sa att de fått någon slags första riskanalys av polisen och att det var i klassen hot mot rikets säkerhet. Och jag blev förstås livrädd, berättar Elisabeth Ohlson Wallin.
Widbom och Skogh berättade att polisen jämfört hennes bilder med Muhammedkarikatyrerna på Jyllandsposten och att hennes bilder kunde väcka samma reaktioner. Det var prat om hot mot henne, museichefen och personalen. Polisen hade även pratat om var det kunde läggas sprängladdningar, mot vilka väggar. Hon fick också reda på att ärendet låg hos statsrådsberedningen för att eventuellt gå vidare till UD.
– Men de sa också att om utställningen skulle stoppas så kunde inte beslutet tas av dem utan det måste jag själv göra.
Vid mötet fick Widbom och Skogh se den katalog på engelska, svenska, hebreiska och arabiska som skulle presenteras vid utställningen.
– De blev livrädda. De sa att den var en bomb, att det kunde bli riktigt farligt om den här boken fick fötter ner till Mellanöstern.
Elisabeth Ohlson Wallin blev så rädd att hon ringde tryckeriet och stoppade boken.
– Jag är ju ganska luttrad, men jag hade aldrig varit med om något sånt här tidigare, jag har aldrig hört ordet ”hot mot rikets säkerhet” i samband med mig förut. Det var otroligt skrämmande för mig som har två små barn. Och så jobbigt att de hela tiden lade över beslutet om utställningen skulle visas på mig.
Ville de få dig att stoppa utställningen redan då?
– Så tolkade jag det efteråt. Jag har svårt att förstå varför de annars skulle komma ända till Stockholm.
– Jag sa till Mats Widbom att om jag stoppar utställningen, då kan ni ju stämma mig för kontraktsbrott. Jag fick ett sms tillbaka: ”Jag har kollat upp det, du behöver inte betala ett öre.”
Elisabeth Ohlson Wallin ringde efter några dagar till museichefen för att fråga hur de skulle förklara för allmänheten om de stoppade utställningen, hur ett pressmeddelande skulle kunna se ut.
– Då säger han återigen att ”det är i så fall inget som kommer från dig och mig”. Det var alltså jag själv som måste skicka ut ett  pressmeddelande i så fall om att jag stoppar utställningen.
Hela tiden tror Elisabeth Ohlson Walin att det finns ett reellt hot. Men veckan före vernissagen kallas hon till ett möte på polishuset i Göteborg tillsammans med museiledningen. Hon möts av ett 15-tal poliser från säkerhetspolis och ordningspolis och först då får hon reda på att det inte fanns några verkliga hot, utan bara en allmän hotbild.
Polisen hade ingen tanke på att stoppa utställningen.
– Men tänk efter noga Elisabeth om du tycker det är värt det här, säger de till mig. Fundera noga innan du bestämmer dig att gå vidare. Om du tycker det är värt att riskera andra människors liv med de här bilderna.
– Där fanns en otrolig rädsla. Man var rädd för muslimer helt enkelt.
Elisabeths fru Minna som också är med på mötet frågar museichefen om det inte är hans ansvar att stoppa utställningen om den är så farlig?
”Jag kan inte fatta något beslut över huvud taget i det här för om jag gör det så mister jag jobbet i morgon”, svarar Mats Widbom.
Informationschef Peter Skogh är också med på mötet. Han bryter in och frågar polisen vad de ska säga till allmänheten om de bestämmer sig att inte ta utställningen.
”Det får du fråga din informationsavdelning”, svarar polisen.
– Jag upplevde under hela mötet att museiledningen sökte en legitim anledning att stoppa utställningen. De ville få polisen att säga att ”det här kan ni inte göra”, kommenterar författaren och prästen Lars Gårdfeldt som också var med på mötet.
Det är han som skrivit texterna till utställningen och även plockat fram de citat från bibeln och koranen som finns med.

En kvinnlig polis föreslår att Elisabeth ska rådgöra med några muslimer.
– Det gjorde jag. Jag ringde några goda vänner och mejlade över mina bilder.
Det visade sig att på en bild av tre killar med bar överkropp på en bönematta står det Mohammed med arabiska bokstäver på väggen, vilket Elisabeth inte visste om.
”Fundamentalistiska muslimer filtrerar allt de ser genom sitt religiösa filter, den bilden kan de tolka som kränkande”, säger hennes vänner.
Efter stor vånda beslutar sig Elisabeth för att ta bort den bilden, men i övrigt genomföra utställningen.
Hon får också en egen poliskontakt som lugnar henne och säger: ”Sitt lugnt i båten, vi hör av oss om det händer nåt. Försök att inte bli så rädd som folk blir här.”

10 november öppnar ”Jerusalem” på Världskulturmuseet. En stor banderoll med namnet på tre språk skulle göra reklam för utställningen utanpå byggnaden. Det gjorde den inte. Enligt flera uppgifter lät museichefen Mats Widbom bränna upp banderollen och i stället beställa en ny där det bara stod ”Jerusalem”.
– Min bedömning är att det spreds en massa rädsla som tog sig olika uttryck i huset och detta var ett sådant uttryck, kommenterar Margareta Alin Hegelund.
Men att banderollen bränts upp förnekar Mats Widbom som nu är tillbaka på jobbet efter två veckors sjukskrivning.
Så den finns i verkligheten?
– Jag vet faktiskt inte var den är.
När fattades beslutet att byta banderoll?
– Det vet jag inte.
Så det var inte ditt beslut?
– Nej, det var det inte. Jag konstaterade bara när jag kom tillbaka efter min sjukskrivning vilken som satt uppe.
Men du blev ju sjukskriven två dagar före vernissagen, då måste ju banderollen ha varit klar? En sådan jättelik banderoll tillverkar man väl inte två dagar före vernissagen?
– Jag vet inte var den frågan landade till slut.
Men det vet Margareta Alin Hegelund.
– Beslutet att byta banderoll fattades av Mats Widbom själv i ett telefonmöte veckan före vernissagen.
Mats Widbom minns inte heller att han skulle sagt till Elisabeth Ohlson Wallin att det var hon som själv måste fatta ett beslut om att stoppa utställningen.
– Jag kan inte erinra mig att jag uttryckt mig på det sättet.
Men på mötet i polishuset sa du ju att du inte kunde fatta beslut om att stoppa utställningen för då skulle du mista jobbet. Och där var ju säkert 20 personer närvarande.
– Nej, jag minns inte att jag uttryckt mig på det sättet.
Men det minns Lars Gårdfeldt. Och det minns Margareta Alin Hegelund som också var med från museet.
– Jo, så sa Mats Widbom.

Världskulturmuseet har under sina sex år i Göteborg profilerat sig som ett hbt-vänligt museum med massor av roliga tillställningar och seminarier med gaymänniskor.
– Vi kan vara glada bögar och gärna sprida glam och glamour, men när vi vill visa det nakna förtrycket, då är vi inte välkomna, kommenterar Lars Gårdfeldt.
Han känner sig också förtvivlad som göteborgare.
– Vi har inte en uppsjö av statliga institutioner här. Om vi ska prata om religiöst förtryck i Göteborg, var ska det ske om inte de tar sitt ansvar.

Nej, ett fegt Världskulturmuseum klarar inte sitt uppdrag och sättet att hantera ”Jerusalem” visar att Mats Widbom inte klarar sitt jobb som chef. Hans sätt att vika sig för rädsla blir ett demokratiskt problem. I stället för att lugna sina medarbetare sprider han rädsla på sitt museum. I stället för att fatta nödvändiga beslut överlåter han det åt andra och de beslut han fattar står han inte för.
Om en museichef anser att en utställning är för farlig för att visas är det hans jobb att stoppa utställningen, det beslutet ska inte läggas på en enskild konstnär. Och ska verkligen det faktum att vi har trupper i Afghanistan påverka vilka utställningar vi visar på våra svenska museer?
”Jerusalem” stänger i morgon i Göteborg, men utställningen går vidare till Växjö och Skövde.