Elisabeth Ohlson Wallin är gammal göteborgare.
Hon är en av de mest uppmärksammade och framgångsrika fotografer vi har i landet.
Hon har i tolv år ställt ut i Europa och hela Sverige.
Men inte i sin gamla hemstad Göteborg.
Nu hade Världskulturmuseet chansen att bli först att visa Elisabeth Ohlsson Wallins fotografier genom utställningen Jerusalem. Men museet har bytt ledning sedan projektet initierades och den nya ledningen rådslog med tre religiösa företrädare och bestämde sig sedan att förminska utställningen till något helt annat än vad det var tänkt från början.
När Ohlsson Wallin inte ville ställa ut under de premisserna skickade ledningen ut ett kränkande pressmeddelande om att hon inte ville ”låta nyanserande och avvikande röster komma till tals”. Men hallå, är det någon som ställer upp på debatter och dialog är det väl ändå hon?

Detta är bara ett sätt att försöka förflytta skulden. Kärnfrågan är museets beslut att inte ta ansvar för den utställning som var planerad utan vika sig för tryck utifrån.
Och det är en ledningsfråga. Hade museets förra chef Margareta Alin Hegeland suttit kvar hade utställningen visats som den var tänkt från början.
Världskulturmuseets sätt att hantera det här är under all kritik och riksdagsledamöter har bland andra krävt ledningens avgång.
”Jag ska ändå bara sitta som chef till oktober, så det låter som ett slag i luften”, kommenterar tillförordnade chefen Christina Bergil.
Men det är inte bara hon som har del i beslutet. Ansvar måste också utkrävas av den tillträdande chefen Mats Widbom.
Han satt med på mötet om Ohlsson Wallins utställning. Han må inte formellt varit med och fattat beslutet om att krympa utställningen, men dum vore den som inte tror att hans ord vägde tungt. Bergil som är tillförordnad chef kommer från och med oktober att jobba under Widbom, skulle hon köra över sin blivande chef?

Hur reagerar då övriga kulturinstitutioner i Göteborg?
Har Elisabeth Ohlsson Wallin blivit nerringd av Göteborgs konsthall, Hasselblad Center eller Göteborgs konstmuseum med erbjudanden om att visa utställningen där i stället?
Nej, inte ett samtal.
I stället visar det sig att även Hasselblad center backat när det gäller att visa Ohlssons Wallins bilder. För tre år sedan planerade man en stor retrospektiv, men när koordinatorerna kom upp till Stockholm och såg en bild av en prostituerad klädd som Marilyn blev man rädd. ”För vad skulle styrelsen säga? Detta går ju inte!”

När debatten om Elisabeth Ohlsson Wallins Ecce Homo-bilder började kampanjade GT:s kultursida för att utställningen skulle visas i Göteborg, på den tiden en av de mest homofientliga städerna i landet.
Ingen kulturinstitution tog upp tråden.
Tack vare prästen Bengt Inghammar visades bilderna till slut digitalt i Annedalskyrkan.
Det var starkt och modigt gjort. Men att få se en projektion av en bild är inte samma sak som att få se själva originalet.
Storlek, yta och sammanhang förändrar upplevelsen av en bild. Det vet man på Alingsås konsthall som visade Ohlsson Wallins utställning In hate we trust.
Det vet man i bland annat Stockholm, Örebro, Berlin, Umeå, Zürich, Jönköping, Madrid, Norrköping, Helsingfors, Linköping, Oslo, Skara, Wien, Växjö, Köpenhamn, Kristinehamn, Lund, Varberg, Västerås, Gävle, Uppsala, Tidaholm, Sigtuna, Karlstad, Södertälje, Eksjö, Strängnäs, Luleå, Örnsköldsvik och Vara, alla orter där man visat Ohlsson Wallins bilder.
Enda gången man i Göteborg kunnat se hennes bilder var på Göteborgs stadsteater för elva år sedan i samband med en Strindbergpjäs och på Pusterviksteatern där några bilder fanns med i Johan Hiltons pjäs No tears for queers.
Är det bara teatern som vågar utmana i Göteborg?

Hur länge ska göteborgarna vänta på att få se Ohlsson Wallins fotografier?