Konst som börjar på platsen och tar spjärn mot omgivningen. Charlotte Gyllenhammars monument över Raoul Wallenberg på Haga Kyrkoplan. Foto: Per Wissing
Konst som börjar på platsen och tar spjärn mot omgivningen. Charlotte Gyllenhammars monument över Raoul Wallenberg på Haga Kyrkoplan.  Foto: Per Wissing

Vad gör gatukonsten med oss?

Publicerad
Uppdaterad
Hur påverkas konsten av var den är placerad? Hur väljer man konst för olika platser? Och hur påverkar konsten oss? Det är temat för kulturens nya serie. Först ut gatukonsten i Göteborg.
Det händer att jag åker spårvagn över Guldheden. Ibland har jag med en sexåring och en nioåring, och flera gånger har de pekat på den skulptur som stått på Wavrinskys plats sedan 2007.
– Titta pappa, vilken jätteklubba, säger sexåringen.
Och visst har hon rätt. Det ser onekligen ut som en gigantisk jordgubbs- eller hallonklubba, snett nerstucken i asfalten.
Barn är på det sättet ett utmärkt sällskap för den som vill upptäcka sin egen stad. Varje dag passerar vi sådant som förskönar och ibland även förfular gaturummet. Det påverkar oss, så som allt i vår omgivning, men hur ofta tänker vi på det vi ser?
Att vissa rasar över förändringar – över det SD kallar knepig konst – är för all del vanligt, men att rasa är inte synonymt med reflektion över urvalet. Vilka kriterier har de som arbetar med att välja och placera verken? Finns det en övergripande strategi?
– Nej det finns inget strategidokument för Göteborgs stad som helhet, säger Cecilia Borgström-Fälth.
Hon arbetar på kulturförvaltningen och är kontaktperson för Charles Felix Lindbergs donationsfond, som finansierat stora delar av konsten i Göteborgs gaturum.
I stället uppmärksammar allmänhet och politiker fula platser som bör förskönas. Och valet faller på den konstnär som lyckas ge den mest övertygande bilden av sin vision.
– Vad vi vill uppnå är olika. Ibland vill vi aktivera. Ibland, som vid Claes Hakes minnesmärke över Backabranden, ha ett monument att vila i på en annars ful och brötig plats.

Hon välkomnar debattartikeln i GP före jul där framträdande göteborgskonstnärer menar att stadens makthavare åsidosätter konsten.
– Konsten måste tas på allvar och det är bra att man får höra detta från flera håll.
Vad hon brinner för just nu är utvecklingsprojektet för Centrala Älvstaden, och där understryker hon behovet av ett tydligt strategidokument.
– Eftersom vi startar från scratch finns möjligheten att konst och kultur kan bli en självklar faktor bland andra i stället för sirap i maskineriet när folk redan har flyttat in. Oavsett hur pretentiöst det kan låta så är det en demokratisk rättighet att ha tillgång till konst.
Men kan man planera FÖR mycket? I SVT:s Kulturnyheterna sa nyligen kulturgeografen Sara Westin att en färdigtolkad stadsmiljö där allt har en funktion kan resultera i tristess och alienation. Det som ger livet mening kan inte skrivas av någon annan – man måste skapa det själv.
I det perspektivet blir MAP (MobileArtProduction) en intressant aktör. MAP:s grundtanke är att den institutionella konsten lätt blir statisk och att dagens konstscen kräver större rörlighet. Därför jobbar man med tillfälliga nerslag och verk som korresponderar med omgivningen.
MAP har säte i Stockholm, men letar även kontor i Göteborg, och i våras producerades utställningen Street View på Avenyn, med bland andra Maria Lindberg och Marianne Lindberg de Geer.
Jag ringer den konstnärlige ledaren, Magdalena Malm, och ber om en utvärdering:
– Förutom att vi nådde konstkännarna var sjuttio procent av dem som såg utställningen ovana besökare. Och vilka fantastiska reaktioner vi fick! Jag tror det beror på att vi bryter den barriär som kan finnas mellan verk och besökare på en vanlig institution. Här slipper besökaren kravet på begriplighet och reagerar mer öppet på det han eller hon ställs inför.

– Det finns de som jobbar medvetet med provokationer för att göra negativa reaktioner till en del av verket. Jag tänker tvärtom in en respekt för tittaren eftersom han eller hon inte har valt att utsättas för det verk som plötsligt finns där, rakt framför honom eller henne. Vi uppmanade alla att höra av sig via sms, och det kom massor av intressanta meddelanden. Det temporära skapar ju en större tolerans, och ökar på samma gång våra möjligheter att vara samtida.
Även Cecilia Borgström-Fälth talar sig varm för temporära nerslag i gatubilden, men en stor del av det kommunala uppdraget handlar förstås om fasta installationer.

– Ofta blir det upprörda känslor beroende på att många betraktar gaturummet som en förlängning av vardagsrummet. Det behöver inte vara ett abstrakt verk som provocerar, det kan lika gärna vara en skulptur som föreställer en häst med lång böljande svans.
– Sedan finns det ju konst som faktiskt fungerat dåligt. Överhuvudtaget borde det finnas en större rörlighet i gaturummet. Dropskulpturer (icke beställda verk) är ju ofta donationer som det blir svårt att säga nej till, men i den vackraste av världar börjar man med platsen och ger konsten chans att ta spjärn mot omgivningen.
Bland exempel på spjärnande konst nämner hon Charlotte Gyllenhammars Wallenbergmonument på Haga Kyrkoplan, Kent Karlssons Tempel för tvivel och hopp vid Lindholmspiren och slutligen ”klubban” på Wavrinskys plats.
– Det är Ebba Matz som har gjort den. Det är en kartnål och den heter Här.
Jaså, en kartnål. Inget fel på klubban, men min nyvunna insikt blir ett prov på värdet av dialog. Det händer något annat nästa gång barnen och jag passerar platsen: en utzoomning, en plötslig förskjutning av proportionerna. Vi är här, just nu, vi är små prickar på en karta, men samtidigt en del av något större.
Vi är en del av staden, av gaturummet.

Ove Haugen
kulturen@gt.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag