1965, en dag i den grymma månaden april är en lätt begåvningshandikappad ung man som vanligt ute med sitt gevär på jakt efter småvilt i en skog i delstaten New York, USA, en stat som lika gärna kunde heta Oatesland. I floden Black Snake Rivers dyiga flodbädd upptäcker han en stor docka. När han klafsar ut för att plocka upp fyndet, visar det sig att dockan lever. Det är en fyraårig flicka, som har dumpats i gyttjan av sin mentalsjuka och religiöst anfäktade mor. Flickan ska 37 år senare utses till den första kvinnliga rektorn vid ett av USA:s mest anrika universitet.

Joyce Carol Oates nya roman Mudwoman heter Dykvinnan i den svenska översättningen som kommer ut senare i höst. Och plötsligt slås jag av en likhet jag inte tidigare har tänkt på. Oates och Birgitta Trotzig, vars främsta roman är Dykungens dotter (1986), har någonting gemensamt – två djupt bildade kvinnor, med hög social och kulturell status, ledamöter av respektive lands akademi, har ägnat stora delar av sina författarskap åt människor som lever på samhällets dybemängda botten.

I Trotzigs fall fanns det ett samband mellan den sociala motivkretsen och hennes katolska tro – möjligheten att den gudomliga nådestrimman kan tränga ner även där det är som mörkast och fattigast. Oates har väl ingen religiös övertygelse av det slaget, hos henne ser man snarare en illusionslös vägran att blunda för de kantstötta, nedtryckta och undanskuffade, oavsett om de har hamnat i dyn av egen förskyllan eller på grund av en klassmässigt determinerad hackordning.

Mudwoman är vad jag skulle vilja kalla en "allegorisk självbiografi" – i romanens huvudperson gestaltar Oates de båda drivkrafter som styr hennes eget liv och författarskap – den himlasträvande lärdomsambitionen å ena sidan och dragningen mot jordelivets lägsta regioner å den andra.

Historieprofessorn Meredith "MR" Neukirchens utnämning till rektor ses förstås inte med blida ögon av delar av det traditionellt patriarkala kollegiet, i synnerhet inte av de politiskt konservativa eftersom MR också är känd för att hysa liberala åsikter. Saken ställs på sin spets när hennes första ämbetsår råkar sammanfalla med Bushregeringens vapenskrammel inför den invasion av Irak som senare också genomförs. MR är stark motståndare till kriget, även om hon på grund av sin ställning måste vara försiktig med politiska utsagor.

Mera än av de yrkesmässiga och politiska konflikterna störs hon dock av spöken ur det förflutna som pockar på uppmärksamhet och som Oates redovisar i ett antal flashbacks från 1965 och framåt. MR har vuxit upp som adopterad dotter till ett kväkarpar – fadern kommunkamrer, modern bibliotekarie – i en liten stad inte långt från platsen där hon hittades. Kontakterna med dem har dock varit sporadiska sedan hon inlett sin spikraka akademiska karriär – singel och barnlös, men med en gift astronomiprofessor på ett annat universitet som (hemlig) älskare sedan många år – och nu är bara den pensionerade fadern kvar i livet.

Men det är inte enbart skuldkänslorna gentemot adoptivföräldrarna som hemsöker MR, utan också funderingar på den biologiska modern och minnesbilder av åren i en white trashfamilj med många fosterbarn, där hon bodde innan paret Neukirchen adopterade henne.

Det händer att den utarbetade MR, ansatt både av sitt förflutna och sin nutid, börjar hallucinera i samband med olyckor hon råkar ut för – en bilkrasch, ett fall i trappan. Oates markerar ingen övergång när MR:s verklighet successivt förskjuts in i en eskalerande mardröm, och så hypnotisk är hennes berättarmagi att hon lurar mig både första och andra gången.

Mudwoman är en av de där omistliga Oatesromanerna som kommer ut ungefär vart femte år – tidigare var det Blonde 2000 och Dödgrävarens dotter 2007. Med all sin sociala observans är Oates som bäst när hennes eget hjärta klappar i takt med berättelsen och förvandlar huvudpersonen till en identifikatorisk investering på liv och död.