Shan Llewellyn Jones - en av få göteborgare från Wales. Foto: Per Wissing
Shan Llewellyn Jones - en av få göteborgare från Wales. Foto: Per Wissing

"Tror att imperiet fortfarande existerar"

Publicerad

En stad blir aldrig större och rikare än de människor som bor där. Bland Göteborgs drygt 534 000 invånare finns folk från nästan alla jordens länder. Möt dem i GT-kulturens serie "Hela världen finns i Göteborg".

I dag Shan Llewellyn Jones - en av få göteborgare från Wales.

Att börja nysta i ett samtal med harpisten Shan Llewellyn Jones från Wales är en svår och samtidigt rolig uppgift. Hon bubblar av åsikter och infall omöjliga att anpassa till en lista med förberedda frågor enligt formuläret a till ö. De tre timmarna i Operans personalrestaurang resulterar i ett fulltecknat anteckningsblock och en omedelbar lust att uppleva hennes hemland med dess människor, dess musik och dess spektakulära natur.

Särskilt inlevelsefullt talar hon om Peninsulahalvön utanför Swansea, där den långa stranden och klipporna vid Worm's Head lär vara något man inte kan lämna utan avtryck i själen.

Så hur kom det sig att hon lämnade det?

– Det var här det fanns jobb, svarar hon.

Året var 1979, hon var nyutexaminerad från musikhögskolan i Den Haag i Holland och det fanns tre lediga anställningar som harpist i hela Europa. En var i radio-orkestern i Stuttgart, där repertoaren till en stor del bestod av nyskriven musik i en genre Shan inte var särskilt sugen på.

– Det låter som om de spelar fel men när man hört det tre gånger förstår man att det ska vara så.

Den andra var i Amsterdam. Den ville hon gärna ha, men det gick inte så bra på prov- spelningen.

Den tredje var på Stora Teatern i Göteborg. Där gick det bra.

– Det var en stor sak att byta land och språk, men det var det här jag ville göra.

Att hennes väg i livet var utstakad visade sig i tidig ålder, då hon sjöng på skolans julkonsert. Som fyraåring fick hon stå på en stol för att synas bland de andra barnen. Sedan, i tolvårsåldern, blev det harpan som gällde; det arrangerades tävlingar mellan grevskapen och efter ett och ett halvt års övande ställde hon upp med en tredjeplats som resultat.

– Musiken måste tas på allvar. Om svenska myndigheter hade lagt lika mycket pengar på musikutbildning som på idrott skulle nivån här ha varit på världsnivå.

Trots sin längtan till hemlandet - en längtan som är intakt trots nästan fyra decennier utomlands - hade Shan lätt att anpassa sig till sitt nya liv i Sverige. Göteborgarna, med sin humor och sin nyfikenhet, är i hennes ögon unika. Det finns en särskild värme här. Frågor som "var kommer du från?" och "vad sysslar du med?", kommer lätt och naturligt, och påfallande ofta hörs de från människor som själva har utländskt påbrå.

Hur är svenskarna i allmänhet?

– Svenskarna i allmänhet säger: "det angår inte mig". Sen, när man börja peta lite i dem - "säg nu vad du tycker" - då kommer det fram ett och annat. Och när det verkligen blir skarpt läge, då säger de till med besked!

Varför sitter det så långt inne?

- Det är neutralitetssyndromet. Men man kan inte vara neutral hela tiden och folk börjar vakna nu, när det dyker upp främlingsfientliga krafter som Svenskarnas Parti och Sverigedemokraterna.

Fast just ur den aspekten ligger inte Storbritannien särskilt långt bort:

– UKIP har ju inlett ett EU-samarbete med SD. De är ute på tunn is och man ser det lättare när man själv lever utanför sitt hemland. Folk öppnar munnen utan att tänka.

– Ett stort problem annars, för britterna, är att många av dem tror att imperiet fortfarande existerar. Ta till exempel David Cameron, vem är han? David who? En överklasskille som umgås med sina överklasskompisar. Hans finansminister George Osborne intervjuades nyligen av lågstadiebarn som gav honom en enkel mattefråga: "vad är 8 X 7?" "I don't answer that kind of questions", svarade han.

Vi växlar spår. Mattefrågan leder till en jämförelse mellan hennes barndoms skola och den krisdrabbade svenska, och att skolgången i Sverige börjar så sent som vid sju års ålder har hon svårt att förlika sig med. Låt gå att barn måste få vara barn, men de söker ju själva kunskap bara de får stimulans! Och skoluniform är en bra sak om man eftersträvar lika villkor för barn med olika utgångspunkter.

Skoluniformen är för övrigt inte det enda som skiljer walesare och svenskar:

– I Sverige får man hjälp om man knackar på dörren och ber om det. I Wales frågar man: kan jag hjälpa till? En mer spontan omsorg, med andra ord, men båda sätten leder ju till att man får hjälp i slutändan. Två sätt att vara - samma resultat.

Är det sant att en walesare blir rejält förbannad om man kallar honom engelsk?

– Absolut! Inom rugbyn brukar man säga: "it doesn't matter who beats England as long as somebody does!"

Det hänger i sedan 1300-talet, förklarar hon. Det var då som walesarna förlorade sin självständighet, och de signerade aldrig det så kallade Act of Union-traktatet, så som Skottland gjorde. I princip innebär det att Wales fortfarande är ett ockuperat land, och det har lett till en kämparglöd och ett jävlar anamma som många får sitt utlopp för i rugbyn. Och i musiken.

– Musicerandet är en oerhört viktig del av identiteten, och en rugbypublik som sjunger nationalsången får håret att reses sig på vem som helst! Det är som i det gamla talesättet om britternas särprägel: två skottar som möts börjar gräla, två irländare börjar slåss, två engelsmän måste introduceras för varandra, två walesare börjar sjunga!

Stannar kulturintresset inom musiken?

– Inte!

Hon börjar berätta entusiastiskt om den årliga musik- och poesifestivalen Royal National Eisteddfod som arrangeras växelvis i norra och södra Wales. Walesiska är festivalens förstaspråk, och just den språkliga identiteten är något som framstår som en tydlig kulturbärare.

Återigen är det förknippat med historien. Under en period på 1800-talet fram till 1900-talets början förbjöds walesiskan i skolan. Folk fogade sig men pratade walesiska hemma, och på så sätt skapas förstås ett språkmedvetet folk.

Shans farfar är ett bra exempel:

– Han slutade skolan och började som gruvarbetare när han var tolv, men i likhet med många andra fortsatte han att studera på egen hand. Han ville kunna läsa Tolstojs "Krig och fred", och han lyckades nå sitt mål.

Kunskapstörsten och målmedvetenheten verkar vara en egenskap som Shan Llewellyn Jones har ärvt. Hon lämnade som sagt sitt älskade Wales för att förkovra sig i musiken. Av en slump blev det Göteborg, men det har inte funnits en sekund av ånger. Hon har fått göra vad hon velat och nu sitter hon, som hon själv uttrycker det, på ett staket där man kan sålla mellan det sämsta och det bästa i två världar.

En sista fråga: varför blev det just harpa?

– Det är ett walesiskt folkinstrument!

Just det! Vid närmare eftertanke framstår frågan som överflödig.

Ove Haugen
Ove Haugen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag