Att klämma in de viktigaste hårdfakta om vårens revolter på bara en halvtimmes seminarium är nog omöjligt. Men även om inte precis alla viktiga händelser hinns med blir det en bra översikt. Deltagarna är Cecilia Uddén som är SRs korrespondent i mellanöstern, Bitte Hammargren, SvDs korrespondent i mellanöstern, och Per Björklund, frilansjournalist som inte bara lyckats med att bli portad från Mubaraks Egypten, så som han presenteras under seminariet, utan också lyckats skriva en bra reportagebok om Egypten före Mubaraks fall, där han behandlar orsakerna till revolten. Samtalsledare är Per Axelson, redaktör på Leopard förlag.
Cecilia Uddén beskriver demonstrationsstämningen som någonting oerhört speciellt. Protester har inte saknats i Egypten under de senaste åren. Men den tjugofemte januari, som är den dag som betraktas som den egyptiska revoltens början, när hon från demonstrationståget som mest bestod av ungdomar, fick syn på två äldre svartklädda kvinnor med varsin shoppingvagn som anslöt sig hade något ändrats.
Orsakerna till varför det skedde just i januari i år, är flera. Per Björklund beskriver de senaste årens växande ekonomiska klyftor i Egypten, en exploderande fattigdom, en polismakt som allmänt begick grova övergrepp som inkluderade tortyr och mord. Han berättar också att det under de senare åren förekommit strejker överallt, i synnerhet 2007, även om inte landsomfattande. En explosion var väntad. Men kanske var överraskningen att Mubarak till slut faktiskt tvingades att ge upp.
Men nu då? Det har ju ända sedan revolten i våras förekommit ytterligare demonstrationer. Inte minst för någon vecka sedan när Israels ambassad i Kairo stormades. Missnöjet är stort än. Eller kanske snarare misstänksamheten. Demonstranterna har ställt en rad olika krav redan från början, säger Per Björklund, bland annat på höjda minimilöner och ett maxbelopp för statligt anställda, dessa krav har den militärregering som styr sedan Mubarak föll, ignorerat. De nya protesterna rör också andra missförhållanden, bland annat de kränkande oskuldstester som utförts på unga kvinnor som demonstrerat, och det faktum att bara sedan Mubaraks fall har 12000 domar fällts i militärdomstolar, vilket är fler än under hela Mubaraks tid. Och kan det bli så illa att Egypten förblir en diktatur? Nej, det råder ändå optimism över det här seminariet. Skillnaderna mellan före och efter Mubarak är stora. Många politiska partier har bildats i Egypten och väntar nu bara på att bli juridiskt godkända. Strejkerna är organiserade över hela landet. Egyptierna kommer inte att finna sig i ett nytt totalitärt system, säger Bitte Hammargren. Cecilia Uddén är övertygad om att val kommer att hållas även om militären kommer att vara angelägna om att behålla sina ekonomiska ställningar, om än inte den politiska makten.
Det som i grunden har förändrats är omvärldens syn på arabvärlden. Och den arabiska befolkningens syn på sig själv. Tänk bara på den skam som många libyer har upplevt av att i omvärlden bli representerade av Khadaffi, som bara ett exempel. Omvärlden har betraktat den arabiska befolkningen generellt som bakåtsträvare som behöver hållas i schack av diktatorer. Vilket blir extra knepigt, eftersom det i själva verket förhåller sig tvärtom, säger Per Björklund. Det som förenar arabländerna är att befolkningen är mycket mer modern än sina regimer. I allafall ända fram till nu.
Ann-Marie Ljungberg
kulturen@gt.se
