Efter den långa raden av böcker om Saltön inleder nu Viveca Lärn en romanserie förlagd till Göteborg. Utgångspunkten är det område som, förklaras det, kallas Öster om Heden därför att det ligger öster om Heden. På Sten Sturegatan bor ett antal människor som snart myllrar omkring på ett för Lärn-läsare välbekant vis, trasslande med mer eller mindre besvärliga relationer.

Först ut att presenteras är högstadieläraren Margareta, gift med Axel, som tycker att hon dricker för mycket, vilket är viktigt för fortsättningen. Men redan efter några sidor vet vi också att Margareta har en syster i Halmstad som heter Maja-Lisa, hon är tillsammans med Robert, är lärare i fysik och kemi, har enäggstvillingar och dessutom en yngre dotter som heter Pia som ger lektioner i vattensport i Australien, vilket jag inte behöver veta. Och detta är bara ett exempel på det informationsöverflöd som tynger hela boken.

Central är också Samantha, bekant från Den blå vänthallen (1996). Hon bär på en tragisk erfarenhet - ett barn som dog - men framstår mest som en välsignat lättroad person: hon kan skratta våldsamt åt ett tryckfel där det står "upphittad" i stället för "upphettad" tomat. Hon är gift med den äldre och stenrike Roger, men efter hans stroke har "datumet gått ut", och hon fastnar i stället för ursnygge Martin, som är en parodisk författar­stropp. Till saken hör att Samantha är kolossalt tilldragande på ett färgsprakande sätt, och genom hela boken löper ett oupphörligt intresse för människors utseende, som ständigt taxeras.

När Samantha och några grannar vunnit på Postkodlotteriet sätter hon upp en lapp i tvättstugan och föreslår att de ska resa till Kenya. Varpå de reser till Kenya, men riktigt vad de har där att göra blir jag inte klok på, eftersom reseskildringen tillför så lite och i hög grad upptas av samma sorts överdetaljerade tillbakablickar på karaktärernas liv som fyllt sidorna medan de var i Göteborg: Privata trivialiteter som är jätteskojiga för personen själv och – i bästa fall – den närmaste omgivningen.

Allt som far genom personernas huvuden verkar finnas med, sam­tidigt som boken är programmatiskt fri från allt som liknar reflexion.

Att kritisera Lärns böcker för pratighet eller ytlighet är meningslöst, eftersom de bygger på prat och yta, och själv har jag ofta lyckats finna nöje i floden av infall och banaliteter. Men frågan är hur mycket man tål, och den här gången drunknar jag.

Jan Ceder

kulturen@gt.se