DMITRIJ SJOSTAKOVITJ | Lady Macbeth från Mzensk | Regi Graham Vick | Dirigent Thomas Sanderling | Göteborgsoperan | Speltid 3.25
Det väcker viss förväntan när regissören förbjuder alla inklusive pressen att ens titta på föreställningsbilder före premiären. Vad kan det vara som inte får avslöjas i förväg? Det är oundvikligt att denna förväntan så här efteråt väcker känslan av att ha blivit snuvad på konfekten.
Uppdateringar är vardagsmat för operabesökare. Nakna män har man också vant sig vid. Omskakad blir man mer sällan. Inte heller genom Graham Vicks uppsättning av Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk (1934). Shakespearekopplingen, för den som undrar, beror på att Katerina (Gitta-Maria Sjöberg) mördar. Först sin vidrige svärfar, sedan sin veke man, som båda står i vägen för hennes lycka. Och lyckan stavas Sergej (Pär Lindskog).
För sitt libretto valde Sjostakovitj Nikolaj Leskovs kortroman Katarina Ismailova med dess tragikomiska skildring av kvinnan i det förrevolutionära Ryssland. Vick uppdaterar här handlingen till ett samtida Ryssland, men får egentligen bara liv i västvärldens föreställning om detsamma. Vi i väst älskar visst att masturbera till bilden av den slocknade socialismen och den nyrika ryskan med vulgär smak. Och här sitter nu Katerina Ismajlova i sin dyra päls i ett blankt nytt kök och beklagar sig över livets meningslöshet. Vi ska så småningom ta farväl av Katerina i samma kök där hon dukar under i stället för på vägen mot originalets sibiriska straffkoloni.
Vick vill "locka fram verkets och tidsandans konstnärliga mod och fräschör". I så fall borde han tagit fasta på att Sjostakovitj gick in i det här projektet med planer på en feministisk tetralogi. Svärfadern (Mats Almgren) är en snuskig despot, maken (Joachim Ottosson) tafatt och hunsad och älskaren Sergej en opportunistisk fåne. I denna krets av hopplösa tomma män återfinns en lika tom Katerina, Gitta-Maria Sjöberg som gör rollen för första gången men absolut inte sista. Hon är en av våra finaste spinto-sopraner och den längtan hon uttrycker i sång är intressantare än det vi ser: att ha sex på den vita Volvon.
I bästa fall är Sjostakovitjs opera en uppgörelse med mannens sämsta sidor: alkohol, fjäsk, hyckleri och sexuella övergrepp, men i Vicks tolkning sextrakasserar Sergej tjänsteflickan Aksinja medan hon lägger sig tillrätta. Det går inte att missa budskapet att hon gillar att ha en hel hejarklack av arbetare som publik. Hela första akten påminner dessvärre om upptakten till en p-rulle. "Hej, alla kåta arbetare på bakgården. Min man har åkt på tjänsteresa".
Det slamrar tomt, i bland också från Göteborgsoperans orkester som har en bit kvar till en balanserad helhet.
På kör och statister tycks Graham Vick ägnat omsorg om personregin. Det är dock oklart vad man ska ha alla uppmärksamhetskrävande grupperingar till: De vitklädda bröllopsbrudarna som blodar ner sig med motorsågar i stroboskopljus, de kalsongklädda kistbärarna i procession och de nakna männen i duschen. Jag tycker mest att det liknar underhållande distraktioner på en deltävling till en melodifestival, för att nämna ett evenemang som helt osökt poppar upp i mitt huvud.
