I Gammsverige målades husen med den färg som stod till buds. Man tog bara fram spannen och satte till penseln. Svårare var det inte.
Nu, när fasaderna i Nya Masthugget skall målas om blir det svårare eftersom området är en medlemsstyrd bostadsrättsförening. Hur går man då till väga? Man röstar om det förstås. Fem fasadförslag finns framtagna.
Föreningen är av ansenlig storlek och består av ett tjugotal vinkel- och lamellhus med 1100 lägenheter. Platta tak, plåt på väggarna, underjordiska garage och en massa buskar och träd och på det hela taget ett bra boende.
Plåtfasaderna går i dag i två nyanser. De övre husen är gulgrå. De nedre grålila. Enligt områdets myter skall arkitekterna ha inspirerats av Bohusläns klippor. 
I likhet med andra ”förortsområden” från 60- och 70-talet påminner Nya Masthugget inte om traditionella stadskvarter utan mer om statliga institutioner som regementen och mentalsjukhus. Ambitionen att hålla undan trafik ”privatiserar” området och gör det olönsamt med affärer. Kvarteren blir alltså ganska folktomma. Och eftersom det var ekonomiskt rationellt att bygga samma hus flera gånger gjorde man det. Fasadförslagens knäckfråga har alltså varit att trolla bort enformigheten och öka trivseln. Fyra av fem kontor försöker. (Det femte väljer att återställa.)
Kan man då måla över kasernkänslan? Förslagen kan med lite god vilja delas in i tre kategorier: ortodoxa, reformerta och kätterska.
Den ortodoxa återställaren kommer från det stora arkitektkontoret mitt i stan. Jag tänker mig att det är några garvade arkitekter som har sett ett och annat och som absolut inte vill kasta ut barnet med badvattnet. Kanske anser (inser?) de att 60-talet var Sveriges guldålder med frustande industrier, äppelkindade invånare och ljusa framtidsdrömmar. Nya Masthugget är ett barn av denna tid och med så goda kvaliteter att det bör återgå i originalskick. För i framtiden kommer turister att vallfärda hit till det demokratiska välfärdssamhällets kronjuvel. Lokalanställda guider kommer att berätta att på den här gården bodde sjömannen granne med socialsekreteraren och professorn. Ett eko från en svunnen tid kommer att ljuda i området.
Vad behöver då göras för att fixa K-märkningen/ världsarvet?
Jo, fasaderna skall återställas i originalskick; grått skall åter bli originalgrått, fönstren skall återfå sin vita kulör och socklarna skall blästras rena från kättersk färg. Måsar och andra dekorationer skall bort. Som en gest av försoning med samtiden skall gårdarnas grönska sparas.
Därpå följer två reformerta förslag, som markerar en viss opposition mot områdets storskalighet och dämpade färgsättning. Inget av förslagen gör något större våld på grundkonceptet: området skall förbli ”enfärgat” på utsidan, men med lite mer variation än i dag på gårdarna.

I det första reformerta förslaget är husens älvsidor, som man själva säger: ”sommargröna”. Arkitekterna tänker sig kanske att det kala bohuslänska berget med åren har förvandlas till ett mossbelupet dito. Men förslagets översiktsbild påminner också om arméns maskeringsnät.
Hamnsidan i det andra reformerta förslaget påminner mer om en mjäll nougat-marängtårta och har alltså inte mycket kvar av det bohuslänska berget. I stället sprids ett slags mild folkhemslyx över området.
Men finns det ingen som vill svära i kyrkan? Som vågar påstå att landet Sverige inte nådde sin höjdpunkt 1972.
Jodå, som tur är finns det de som påstår att livet går vidare. Två förslag är redo att bryta mot originalets lutherska stränghet. (Det kanske är på det ideologiska planet som den starkaste kopplingen till Bohuslän finns?)
Förslagsställarna har förmodligen känt in på bara kroppen att det är tråkigt att vistas i området. Samtidigt erkänner man ändå områdets historiska kvaliteter. Och som vanligt får grönskan välförtjänt beröm.
Det ena kontoret hämtar inspiration från Åstols bebyggelse, konstnären Paul Klee, och solnedgångens glödande färger. Älvsidan blir till långsträckt op-konstverk med svarta fasader mot norr och vita mot öster. Innergårdarna går också i svart och vitt. Balkongerna får svart perforerad plåt och neonstarka solnedgångsfärger som lägenhetsinnehavaren själv får välja. Här är det rejäla tag. Pang, tjoff!
Deras likaså kätterska meningsfränder visar i det sista förslaget en kreativ ambition typisk för de som vill något mer, men som ännu inte valt att styra ner i mainstreamfåran. Färgmässigt är det den modernistiske ikonen Le Corbusier som inspirerar. Med hjälp av hans kyliga palett skall husen individualiseras. Varje hus skall ha tre kulörer, två glanstal och en accent. Man skall kunna se att det är ”mitt” hus.
Kontoret gör också något som ingen annan förslagsställare vågar sig på, de går i närkamp med områdets förbannelse: den rätvinkliga enformigheten. Hur då? Jo, fasaderna bryts upp och färgsätts som om de var plangeometriska bilder. Resultatet bli en syntes av abstrakt
måleri, färglagda diagram och
aluminiumkastrull med överkokad chokladsås. Frisk vågat.
Lite vårdslöst skulle man kunna påstå att området till stor del befolkas av opraktiska akademiker med en dragning vänsterut. (I höstens riksdagsval hamnade de tre rödgröna partierna alla på 17–18 procent i valkretsen Nedre Masthugget.)
Vad vilja de (och jag) – alla dessa människor, mina goda grannar?
•  Återvända till det trygga 70-talsoriginalet i hopp om att få agera statist i ett framtida världsarv. Motto: Det var bättre förr.
•  Fixa och tricksa lite med det bestående enligt regeln ”bättre en fågel i handen än tio i skogen”.
•  Skapa en ny värld enligt regeln ”bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna sin båge”.
Inte vet jag, men valresultatet blir en intressant fingervisning om den urbana medelklassens framtidstro. Eller brist på sådan.

Jan Stigland
kulturen@gt.se

Fotnot. GT-kulturen hade för fyra år sedan en tävling om vilket som var Göteborgs fulaste hus. Masthuggsterrassen kom på tredje plats.