"Livet är svårt" säger Rasmia tungt. "Det är mycket svårt."Hon är elva år. Ett barn som borde springa och skutta omkring i livet, som borde fnissa, skratta och vara full av energi.Men det hon mest av allt önskar är att hon slapp leva. Att hon hade fått dö tillsammans med sin mamma och pappa och alla hennes syskon under bombattacken av familjens hus.Men hon ensam överlevde.Den tunna 11-åringen ser ut som en åldrad och prövad gammal kvinna när hon allvarligt och stillsamt konstaterar "livet är svårt".
Rasmia är ett av de barn vi får följa i den norska dokumentärfilmaren Vibeke Løkkebergs film
Gazas tårer som fick publikens pris på Göteborgs Filmfestival i år. Trots Israels försök att stoppa alla möjligheter för medierna att skildra situationen i Gaza och trots att Løkkeberg aldrig släpptes in dit, så skildrar filmen följderna för barnen i Gaza av Israels krig under tre veckor 2008-9. Hon låter framför allt Rasmia, Yahya och Amira komma till tals.Filmen är nog den hemskaste jag sett. Och definitivt den viktigaste. Här ser vi de obönhörliga följderna av stora mäns politiska beslut för de mest utsatta, mest sårbara och mest osynliggjorda: barnen. Världens mest sofistikerade vapenteknologi riktades under tre veckor, inte mot en armé, inte mot en militär makt, utan mot bostadshus, fabriker, skolor och sjukhus i världens mest tättbefolkade område, stort som en tredjedel av Öland och med över en och en halv miljon invånare. Och, antagligen unikt i historien, dessa människor var inspärrade utan någon som helst möjlighet att fly undan de direkta stridsområdena.Av de 1500 som dödades under dessa tre veckor var 430 barn. Många fler skadades.
Filmen värjer inte undan ohyggligheterna. Vi ser rykande grushögar som för några minuter sedan var bostadshus, vi ser människor som gräver fram lealösa dammiga trasdockor som nyss var levande spädbarn. Vi ser fosforbomber falla framför kameran i skolan där hundratals kvinnor och barn sökt skydd.
Jag tänker på Rasmia när jag hör angreppen mot Ship to Gaza från de som försvarar denna israeliska regeringspolitik. Den nya frihetsflottiljen är en provokation. Och den är onödig.Provokation? Onödig? Ur vems perspektiv?Under fem års tid har Israel blockerat in- och utförsel av varor till och från Gaza, via land, hav och genom luften. Gaza gränsar till Israel förutom en liten sträcka mot Egypten. Den gränsövergången har regelbundet attackerats av Israel som tillsammans med USA genom åren pressat Egypten att stänga den.Israel har också stoppat Gazas viktiga fiskenäring genom att stänga av Gaza mot havet. Effekterna har blivit förödande: all exportproduktion har upphört, arbetslösheten är den högsta i världen, fattigdomen ökar.För Rasmia är effekterna påtagliga. Husen ligger fortfarande, två och ett halvt år efter kriget, i ruiner. Inget byggnadsmaterial tillåts komma in.Rasmia bor med all sannolikhet ännu i tält. Under vintermånadernas fuktiga och ständigt närvarande kyla. Under sommarens obönhörliga och dammiga hetta.Många skolor och sjukhus är fortfarande förstörda och skolmaterial blockeras. Just nu varnar hälsoministern för att sjukhusen saknar mediciner och utrustning. Hundratals patienter kan inte längre få sin behandling. Majoriteten av Gazas människor saknar rent vatten eftersom Israel stoppar införseln av utrustning för att reparera förstörda vatten- och avloppsanläggningar.
Visst har det blivit bättre. Länge kunde Israels blockad mot Gazas befolkning fortgå ostört. Västvärldens regeringar tittade bort och lät det ske. Ship to Gazas frihetsflottilj förra året ledde för första gången på fyra år till att världens ledare tvingades ta avstånd och kräva att blockaden upphör. Införseln steg från 20 procent av nivån före blockaden till 35 procent. Och nyligen har gränsövergången mot Egypten "öppnats". Jag skriver det inom citattecken. Inga handelsvaror får passera, inga män mellan 20 och 40 år och det talas om en begränsning av antalet passerande per dag.Är detta tillräckligt? Är årets Frihetsflottilj onödig? Den som anser det kan ju fundera över om man skulle resonera på samma sätt om man vände på frågan. Om palestinier skulle kontrollera all israelisk import och export och vilka som tilläts komma in i och ut ur landet, om de släppte in 35 procent av behoven. Skulle det vara acceptabelt? Skulle omvärldens upprörda protester då vara onödiga?Vem är det som blir provocerad av en fredlig icke-våldsmanifestation med deltagande från hela världen som vänder sig emot Israels olagliga och folkrättsvidriga blockad?
Visst, det är lätt att kritisera denna och andra aktioner. Och jag skulle vara tacksam över om någon kan komma på bättre metoder för att sätta stopp mot denna kollektiva bestraffning av Gazas barn. Men om man inte har några bättre förslag så innebär ju kritiken mot Ship to Gaza att vi helt enkelt måste finna oss i att Israel tar sig rätten att bryta mot mänskliga rättigheter och internationella lagar. Och att omvärlden ska blunda för det, titta bort och acceptera övergreppen.Som om vi inte hade erfarenheter av vad ett sådant blundande kan få för följder...För vem är Frihetsflottiljen och Ship to Gaza onödig och provocerande? För Gazas befolkning?
Jag tänker på Rasmia, Yahya, Amira och alla andra barn i Gaza. I filmen Gazas tårer försöker de tänka på en framtid. De drömmer inte om att bli soldater eller självmordsbombare. De talar om att bli läkare och advokater. De vill ta hand om skadade och återupprätta en rättvisa."Livet är svårt", säger 11-åriga Rasmia. För mig är valet lätt. Jag följer med Frihetsflottiljen II och Ship to Gaza.
Henry Ascher
kulturen@gt.se
FOTNOT: Dokumentär
Gazas tårer har vunnit flera internationella priser och fick bland annat publikens pris vid Göteborgs filmfestival i vintras. Den har visats på norsk tv. SVT har enligt uppgift inga planer på att visa den.
