Man kan ledsna på den världsberömda kastanjettvirtuosen från Gitanespaketen och de förföriska zigenarklichéerna som vecklas ut lika säkert som solfjädern. Det händer att man längtar efter en modern, vanvördig, humoristisk och hård Carmen. Nu har Backa en sådan.
I Mellika Melanis uppsättning och bearbetning har Carmen blivit ännu en berättelse om världen efter 11 september – en svart satir om terrorspöken. Carmen förkroppsligar de främlingar som västvärldens alla Don Josés både försöker kontrollera och ha ett varaktigt förhållande med.

Den bolmande fabriksarbeterskan med utmanande utseende och no-bullshit-attityd är inte hälften så hotfull nu som på Bizets 1870-tal. Inte i egen kraft. (Även om Ulf Rönnerstrand blir tvungen att ta av sig naken och slänga sig i väggen flera gånger för att kunna stjäla lite fokus från henne). Melani sätter henne i ett nytt sammanhang. I talkör skanderar ensemblen ett meddelande från EU-kommissionen till Europaparlamentet om ”faktorer som bidrar till radikalisering med ökat våld”. 14 manliga statister med bar kropp och invandrarlook representerar hotet och utanförskapet och spelar det hånade instrumentet blockflöjt. ”Nobody wants to anställa blockflöjter.” Ja, det är roligt också. Roligt och sorgligt. Ingen av dessa statister träder fram ur kollektivet. I stället hoppar de omkring som apor på apberget. Rätt upprörande. Kanske är den starka upplevelsen av samma gamla etniska hierarkier på scenen avsiktlig.
Av Bizets musik finns bara brottstycken kvar, arrangerade för slamrig balkanbrass och Backas tappra musiker. Ensemblens skådespelare sjunger, för det mesta avsiktligt dåligt. Det är faktiskt rörande när operaarior reduceras till enkla visor. Problemet är Dror Feilers skoningslösa mellanspel, de hejdlösa klangmassorna av oljud. Jonas Redigs ljusdesign lysrörsflimrar och strålkastarbländar för maximal olustkänsla i Bengt Gomérs svartkaklade simhallsscenografi. Man blundar och håller för öronen.

Det är väldigt ojämnt och oskönt, men emellanåt är det hysteriskt roligt. Don José (Kjell Wilhelmsen) vill att Carmen (Frida Röhl) ska dansa för honom, precis som i operan. Hon dansar och sjunger halvhjärtat, på några olika språk inklusive arabiska. Nyss hade hon en gymnastisk sexövning med Escamillo (en drift med kärlekens cirkuskonst) så Don José är svartsjuk och missnöjd. Men Carmen är född fri. Hon vill inte ha honom och den kontrollerande makten försök att tygla henne tar sig alltmer konstiga uttryck. ”Please put all pussys in a 100 ml plastic bag”.
Don José svänger med sitt automatvapen. Alla dör. Det vill säga de 14 blattarna med bar överkropp. Carmen och Carmen (det är två som slåss om rollen) leker att de dör.
Så här djärvt kan Carmen alltså dekonstrueras. Jag bad om nåt vanvördigt, och fick det. Rakt i ansiktet.