Peter Gissys förra deckare hette ”Diagnos: mördad”, och nu kommer ”Diagnos: strypt”.
Var får de allt ifrån. Det utmärkande för de här böckerna är kombinationen av sjuk- och polishus, vilket är ett fiffigt sätt att slå två dramatiska flugor i en smäll. Och visst går det livligt till: det sprängs och skjuts och stryps och våldtas, opereras, vårdas och räddas-i-sista-sekunden. Här finns – för att plocka lite ur det generösa skafferiet – ett internationellt gangstergäng, en torped som blivit infiltratör och mördas på intensiven, en läckande polis med skulder och en skogstokig stalker. Och så smäller det på Göteborgsoperan, där polisen Mia Baltzarsdotter får göra en heroisk finalinsats.

Men det börjar med en annan explosion, på en Danmarksfärja i hamnen. Huvudpersonen Robert Krüger, läkare på Sahlgrenska, rycker ut för att rädda liv och dras därmed in i en livsfarlig historia. Till vardags lever han lycklig med sin Jonna och lilldottern Hilda i Sisjön, men nu kör det ihop sig på alla sätt: gangstrarna ger sig på honom, och i en parallellhandling stalkas Jonna av den som våldtog hennes väninna under semestern på Teneriffa.
Man kunde bli upprörd för mindre, om det bara inte vore för det samtidigt mekaniska och svajiga berättandet. Gissy har en märklig förmåga att finna formuleringar som gör mig illa till mods, och ibland fattar jag ingenting: ”Vi fick bära ut honom. Fyra man, en i varje ben.” Dessutom kör han en slags stackatoteknik med en mening, ibland bara ett ord, på varje rad.
Det ska väl göra spänningen andlös, kan jag tro, men får mig mest att undra hur en taskig haiku kan tänkas se ut. ”Ett fönster. | Öppet. | Gardiner fladdrar. | Ljud utifrån tränger in. | Sirener.”

Den förra ”Robert Krüger-deckaren” var rimlig förströelse för den som hade en stund över och gärna ville läsa om Göteborg. Ingen far direkt illa av den här heller, fast nu är det nog en fördel om man är besatt av staden och har rejäla problem med att slå ihjäl tiden.

Jan Ceder
jan.ceder@gt.se