Efter fyra års uppehåll är Erik Winter tillbaka bland poliskollegorna i Göteborg. Nils Schwartz ser Åke Edwardson finslipa stilen ytterligare i sin nya kriminalroman.
Kriminalromanens problem är upplösningen. Läsarna kräver att den skyldige avslöjas och att hjälten kommer undan med livet i behåll. Det gör ofta upplösningen till en nivåsänkande antiklimax.
Vad gäller flertalet svenska kriminalförfattare spelar det ingen roll – nivån är låg redan från början. Det kan man däremot inte säga om Åke Edwardson, en av mycket få vars stil skulle gå att känna igen även om han bytte namn på poliserna och den ort där de är verksamma.
Visserligen tycktes han ta livet av hjälten i Den sista vintern (2008) – den tionde boken i serien om Göteborgskommissarien Erik Winter. På sista sidan lämnade han hjälten att drunkna i en spansk swimmingpool. Ovissheten om hans öde öppnade dock för en möjlig återkomst
Och nu dyker Winter mycket riktigt upp ur swimmingpoolen, med tinnitus som enda bestående men. Det visar sig annars att han – eller snarare författaren – bara har mått bra av det fyraåriga uppehållet. I Hus vid världens ände har Edwardson finslipat stilen ett snäpp ytterligare.
Winter lämnar hustru och döttrar och döende mor i Spanien och återvänder till kommissarietjänsten i Göteborg. Det första fall han får ta sig an är morden på en kvinna och två barn i en förortsvilla. Hennes man arbetar i Stockholm. En strulputte med rasistiska åsikter har nyligen köpt en hundvalp av kvinnan. En nyfiken granne upptäcker kropparna och ringer polisen. En alkoholiserad tidningsutdelare har möjligen fått en skymt av mördaren.
Winter pendlar mellan utredningen i Göteborg och moderns dödsbädd i Marbella. Han har hunnit fylla femtio och till den polisiära ringrostigheten kommer ett stänk av vemod som Edwardson är svensk mästare att sätta ord på. Han har i samma anda också dämpat patentjargongen poliserna emellan.
Hus vid världens ände är ett stycke skönlitteratur som man kan läsa bara för den känsligt fångade stämningens skull, kriminalintrigen obeaktad. Desto mera störande känns därför upplösningen - en brutal inkräktare som river ner den fint byggda historien.
Det är inte Edwardsons fel, det är genrens tyranni.
