I Göran Moldéns debutroman Fågelskådaren försöker huvudpersonen, svenskläraren Ylva, intressera sina högstadieelever för Kung Oidipus. Hon försöker sälja in den som "deckare" och förklarar att den handlar om "den kusliga känslan av att man var insnärjd i ett nät". Det var en möjligen lätt övertydlig läsanvisning till själva romanen, där huvudpersonens sönderfallsprocess sammanföll med det långsamma avslöjandet av ett brott, visserligen begånget av hennes nazistiske son och inte av henne själv.
Intrigen återkommer i Lögnarens ögon. Huvudpersonen är denna gång optiker, men i grunden samma medelålders kvinnliga Oidipus vars tillvaro långsamt kollapsar. Och även denna gång är det en familjemedlems hemlighet som avslöjas och underminerar vardagen, när den plötsligt avlidne maken, konstnären Jim, visar sig ha efterlämnat helt andra och betydligt mer störande målningar än de lågmälda naturscenerierna.
Det är snyggt gjort. Det är inte bara intrigen som känns igen från debuten, utan även detaljskärpan, den sällsynta stilkänslan, den psykologiska skarpsynen. Ihop med den lågmälda kriminalintrigen – den döde makens övningar i skräckelgenren visar sig givetvis dölja ett verkligt brott – gör det att det är svårt att inte känna Kerstin Ekmans ande sväva över vattnet.

Ändå har jag, just på grund av de uppenbara förtjänsterna, en frustrerande känsla av att materialet inte är fullt utnyttjat. Det händer för lite för att Lögnarens ögon ska vara en fullt fungerande thriller i cover-up-genren (särskilt när en minister sägs vara inblandad), samtidigt som huvudpersonen lite för motståndslöst glider in i sitt sönderfall för att man ska bli helt engagerad i hennes öde.
Men om det var nånting Sofokles visste var att man måste ta ut svängarna med intrigen, att man gott kunde fläska på med pest och utstuckna ögon och att det framför allt är huvudpersonen själv som måste snärja in sig i det där nätet för att katastrofen och den tragiska reningen ska uppnås.
Moldén är bra på att åstadkomma en långsamt tickande spänning, men när klockan tickat färdigt infinner sig en lätt känsla av antiklimax.
Jag har intrycket av att det finns en annan bomb som tickar. Det är Göran Moldéns prosa, som väntar på att få träda i förbindelse med en huvudperson som gör något mer än att falla sönder.