Långt innan jag började med den här skrivverksamheten som jag håller på med nu höll jag på med klädnypor och klister. Jag var fyra, kanske fem. En dag bestämde jag mig för att bygga en liten alpstuga av klädnypor.
Inuti mitt huvud var prydnadsstugan redan klar. Den stod där så vacker och lysande med perfekta små dörrar och fönster och en lång veranda med alputsikt och allt. Som alla små barn var jag omnipotent; det som fanns i mitt huvud skulle självklart också finnas i världen, allt annat var otänkbart.
Jag minns ivern, hettan i kinderna, klistret som hamnade överallt, och sedan min förtvivlan när alltihop föll sönder; ingenting blev som det skulle ju! Vad var det då för fel?

Detta minne kan ibland komma för mig när jag skriver. Ofta tycker jag att jag sitter med orden på ungefär samma sätt som jag satt med den där hemska bollen av klister och klädnypor mellan mina händer; det jag skriver blir aldrig det jag tänkt. Det finns ett glapp mellan papperet och huvudet, mellan den inre och den yttre världen om man så vill, som både skrämmer och lockar mig. Att vara i den osäkerheten - eller i alla fall stå ut med den - har nog varit den största utmaningen i mitt skrivande liv.
Att hålla mig själv skrivande är den arbetsuppgift som jag har gett mig själv. Jag har en stor beundran för människor, författare och andra, som självklart tar plats med sina ord utan att tvivla på rätten eller möjligheten att göra sig förstådd. De som "färdas i bokstäverna", som poeten Nelly Sachs så fint har uttryckt det.
Så är det inte för mig. Mitt förhållande till språket är mer misstänksamt än kärleksfullt. Jag måste hela tiden hitta på nya knep för att få orden ur mig.

Att aldrig skriva barfota är en konstig regel som tycks fungera bra. Fråga mig inte varför, men jag måste ha skor när som jag skriver. Andra knep är mer tillfälliga. När jag slutade skriva poesi i början av nittiotalet och gick över till längre berättelser - först dramatik, sedan prosa - behövde jag långa, stökiga, ouppfostrade meningar för att få orden ur kroppen. Senare blev det annorlunda. När jag skrev min nästa bok var det redan så mycket stök i mitt huvud att jag tvärtom behöver bli stram på pappret. Då skrev jag mycket långsamt . Ett. Ord. I. Taget.

Men rent konkret? Hur går det till att skriva själva boken?
Ofta börjar det med en vag fantasi om en eller annan person - en kvinna i en viss mössa, en man med visst sätt att uttrycka sig, vad som helst som jag går igång på - som jag umgås med en längre tid utan att tappa intresset.
Till en början skriver jag ingenting, bara fantiserar. Det är ett långsamt arbete. Jag måste lägga mycket tid, oftast flera år, på att lära känna de mycket ledsna och skyldiga personer som brukar titta förbi.
Dispositioner och dramaturgiska trick brukar inte hjälpa mig. När jag sätter mig ned för att skriva vet jag på ett ungefär vad som står på spel för mina karaktärer och i stora drag vart de är på väg, men nästan ingenting om vad som händer dem på vägen. Man skriver en mening. Sedan nästa. Sedan nästa. Man reser med och i bästa fall vecklar någonting ut sig. Det är den enda metod jag har.
Om berättelsen bär vidare eller tvärdör på sidan 30 beror egentligen bara på en sak: vilken relation jag har lyckats odla till mina karaktärer. Det är lite som det är med vänner, man måste ha dem på tillräckligt avstånd för att kunna få syn på dem, ändå tillräckligt nära för att kunna lyssna på dem och ta hand om dem.
De jag skriver om är inte jag. Men det finns en förbindelse. Jag tänker mig dem som människor som skulle kunna vara jag. Våldtäktsmannen. Våldtäktsmannens fru. Och våldtäktsoffret. Under andra omständigheter skulle alla dessa kunnat vara jag.

Det finns många vackra (och en del mindre vackra) beskrivningar av skrivandets mysterium. Vissa pratar om det som "att föda barn". Men jag vet inte - jag vill nog hellre se skrivandet som en plats. Varför inte en transithall, mitt emellan det som är och det som inte är ? Ett rum för det som skulle kunna vara.
Det är den friaste plats jag vet.

Malin Lindroth
kulturen@gt.se