Skogsfantast. "Jag gillar skogen, tycker att skogen är fin. Jag gillar att promenera där, ha min egen tid, bara att gå med hörlurarna på och vandra för mig själv", säger Sheena Reid som flyttade till Sverige för 15 år sedan.. Foto: Robin Aron Foto: Robin Aron
Skogsfantast. "Jag gillar skogen, tycker att skogen är fin. Jag gillar att promenera där, ha min egen tid, bara att gå med hörlurarna på och vandra för mig själv", säger Sheena Reid som flyttade till Sverige för 15 år sedan.. Foto: Robin Aron Foto: Robin Aron

"Ska aldrig ha barn – de skriker hela tiden"

Publicerad

En stad blir aldrig större och rikare än de människor som bor där. Bland Göteborgs drygt 534 000 invånare finns folk från nästan alla jordens länder. Möt dem i GT-kulturens serie "Hela världen finns i Göteborg".

I dag Sheena Reid en av några få göteborgare från Barbados.

Det var ordning och reda när Sheena Reid växte upp. Hennes pappa var polis, och de bodde i ett hus tillsammans med hennes farmor och kusiner till Sheena i ett område där stora delen av släkten också hade byggt hus.

- Min farmor var en typisk gammal farmor. Hon tog hand om alla barn. Hon hade en dotter och hon tog hand om hennes barn också. Hon var ganska gammal, och när mammorna och papporna gick och jobbade tog hon hand om barnen. Det är väldigt vanligt. Man ser upp till sin farmor. Det blir som en andra mamma. Man har mer respekt för sin farmor än sin mamma, på ett sätt. Det är så jag är uppväxt, säger Sheena.

Hennes pappa hade stränga regler för sin dotter. Läxorna skulle vara gjorda vid en viss tid och på söndagar gick man till kyrkan. Han hoppades att hon skulle utbilda sig, så att hon kunde få ett ordentligt jobb på kontor, gärna en bank, men att plugga ekonomi var inget som Sheena längtade efter. Hon älskade musik, älskade att sjunga, och började uppträda tillsammans med sina kusiners band.

- Han var inte riktigt nöjd med det, men han såg att det gjorde mig lycklig så jag fick sjunga och spela med dem på kvällarna, fast han ville inte att det skulle vara något seriöst, säger Sheena.

När det började gå bättre och bättre för bandet, och de skulle uppträda på karnevalen på Barbados, ja då började Sheenas pappa protestera. Hon fick gärna ha musiken som fritidsintresse, men inte högre ambitioner än så.

- Jag ser inget fel med att stå på scen och sjunga, men han såg att det var något fel. Jag tror det. Han ville att jag skulle klä mig i en kostym och gå till jobbet. Man är lättklädd när man är på scenen och dansar på ett speciellt sätt, säger Sheena.

Hennes mamma bodde under den här tiden redan i Sverige. När Sheenas pappa tyckte att tonårsdottern började umgås allt för mycket i fel sällskap, intressera sig för mycket för det motsatta könet, lyssna för lite på de vuxna - ja, helt enkelt vara en tonåring, bestämde han att hon borde byta miljö. Sheena fick flytta till mamma i Sverige, ett land hon tidigare bara besökt på sommarlovet. Hon var då 16 år gammal.

- Vad skulle jag säga? Det var mina föräldrar! Det är ingenting jag kan säga, att nej, det går jag inte med på. Då kommer de och säger "var ska du bo då?", säger Sheena.

Och även om hon inte riktigt förstod dem då, är hon mer överens med beslutet i dag. Det är sådant föräldrar ska göra - de ska ibland våga fatta obekväma beslut för barnens bästa. Om man inte följer reglerna, då är det självklart att man får en tillsägelse eller bestraffning.

När hon var barn på Barbados var det inte ovanligt att få stryk - både hemma och i skolan - om man gjorde något dumt. Bästa sättet att undvika det var helt enkelt att hålla sig i skinnet. Numera är hon själv mamma, och vet att man ibland måste ta till sin strängaste röst för att sätta gränser för sitt barn. Det är inte alltid lätt, men det ingår i föräldraskapet.

- Jag tycker att i Sverige säger man till barnen att de ska göra något, barnen säger nej, och föräldrarna viker sig. Man ska vara konsekvent, det har jag lärt mig. Jag har en pojke, och jag är ensamstående mamma. Om man inte är konsekvent, då kör han över dig. Det är problemet här i Sverige, att så fort man tar tag i sitt barn och är lite sträng på rösten tittar folk snett, säger hon.

Sheenas mamma bodde i Sjötorp utanför Mariestad när hon kom till Sverige. Det var höst, gatorna var folktomma och mörkret föll tidigt på eftermiddagen. Det var väldigt långt ifrån värmen och folklivet på Barbados.

- Jag kan säga att Sverige är ett väldigt vackert land på sommaren, men jag hade aldrig upplevt vintern. Det var lite annorlunda, väldigt speciellt när det blev mörkt klockan 15. Det var en chock, faktiskt, säger Sheena.

- Jag började skolan, fortsätter hon, och när jag hade rast sade de att vi kunde gå ut. Det var jättemörkt! Jag blev jätterädd. Jag trodde att det skulle vara någon slags hurricane, eller någonting. Jag ringde min mamma och sade "det är jättemörkt! Hon svarade, "just det, jag glömde att säga till dig att det blir mörkt klockan 15". "Okej, är det normalt?!"

Efter en tid lämnade familjen lilla Sjötorp, och flyttade till Göteborg. Sheena började på gymnasiet, men på grund av att hon lämnat Barbados innan hon tagit sin examen och av att det blev strul med hennes papper och betyg blev hon inte klar med sin gymnasieutbildning.

- Ingen sade något till mig om komvux och det där. Jag skulle flytta hemifrån Då ville inte socialen hjälpa mig, de sa 'du ska ju inte läsa på SFI', och min mamma visste inte mycket om sådana saker, hon visste bara att man jobbade. Så jag jobbade, säger Sheena.

Hon började jobba i köket på Coop Forum, och tjänade egna pengar så att hon kunde flytta hemifrån. Men hon tog igen de förlorade studierna senare. Ämne för ämne, kurs för kurs tog hon sig igenom gymnasiet och kunde utbilda sig till undersköterska. Nu är nästa mål att utbilda sig till vårdadministratör.

En vändpunkt var när hon blev med barn. Det var inte planerat det allra minsta. Hon hon var 21 år, hade träffat en kille på Barbados, blivit kär, och så...

- Jag visste inte mycket, speciellt, inte om barn. Jag stod i min kompis hus, och sade "jag ska aldrig ha barn, de skriker hela tiden" och sex månader senare var jag gravid, säger Sheena. Min mamma sade "det som har hänt har hänt", tyckte inte att jag skulle göra abort. Det kan vara en blessing sa hon till mig. Så min son blev min blessing, så kallar jag honom. Jag lever för honom.

Men hur blev det då? Gick det som Sheenas pappa ville när han skickade sin tonårsdotter till Sverige?

- Min pappa tycker att jag är en helt annorlunda person nu, säger Sheena. När vi sågs sade han att jag inte var den lilla flickan som han kom ihåg, men jag sade till honom "jag växte upp!".

 

Maria Oskarsson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag