Sill, sill, sill - den lilla fisken som är Bohusläns själ har just firat sin största högtid. Inlagd sill hör till julen så som matjes hör till midsommar, men mellan dessa höjdpunkter äter vi allt mindre av clupea harengus. Med tanke på dess nyttighet är det en dålig utveckling. Några sillbitar om dagen är ett utmärkt sätt att få i sig omega-3 och roligare än att köpa kapslar i hälsokostaffären.
Smörgåsbordskulturens död är en av anledningarna till tillbakagången. Det fanns en tid när smörgåsbordet hörde till vardagen både hemma och på restaurang, och självklart stod olika varianter av sill i centrum bland smörgåsrätterna. Tittar man i gamla kokböcker eller husmoderskalendrar från 30-tal, 40-tal, 50-tal hittar man mängder av recept. Man åt sill många gånger per vecka och kunde massvis med sätt att tillaga den. Men vem vet nu hur man lagar sill à la Oslo, stekta sillrullader, sill i kapprock, sillpudding med ris, aptitlig frukostsill eller sill med äppelmos (en utmärkt god frukosträtt, lovar min gamla kokbok)?

Någonstans på 50-talet kan man märka att förändringen börjar. Smörgåsbordet kräver en massa extra disk och moderna husmödrar har inte tid vare sig med det eller att laga allting från grunden. Halvfabrikaten gör sin entré tillsammans med ett enklare sätt att äta, man har färre rätter på bordet, man äter pulverpudding till efterrätt och mixkaka till kaffet. Till sist har smörgåsbordet blivit ett julbord som man begår på restaurang, för där är det någon annan som diskar.
Och ändå är den lilla sillbiten ett så enkelt sätt att förgylla sin måltid. Att börja med något som är salt och pikant slår mången mesig soppa serverad på förstklassiga restauranger. Förresten kan man äta sill vid alla tider på dagen, de gamla konservföretagens klassiska burkar innehåller frukostsill, lunchsill och smörgåsbitar för vardagsbruk, vickningssill, hippasill och kalassill för kvällsbruk, galasill för särskilt festliga tillfällen och så gaffelbitar och apitbitar när man bara känner sig sugen på en munsbit av något slag. Och så har vi julsillen i sin vackra burk med tomtedekor. Fast då har jag förstås förflyttat mig tillbaka till den tid när sillkulturen blommade som bäst i Sverige, för då blommade också sillburkarna på ett sätt som säger något om deras betydelse för folkhemmets folksjäl. De var konstverk som lockade ögat och faktiskt också fick smaklökarna att piggna till med sina vackra mönster och klara färger.

Denna särskilda form av vardagskonst kan man beundra på Klädesholmens sillmuseum eller i K G Anderssons bok "Betydelsefulla burkar i Bohuslän", och när man visuellt festat runt bland alla dess fantastiska burkar kan man inte annat än undra varför det måste se så tråkigt ut i silldiskarna i dag. Det enda som fortfarande gläder ögat är den klassiska ansjovisburken, resten är urvattnat monokromt och aptitsänkande. Inte för att jag tror att det är orsaken till den minskade konsumtionen, men vill man öka den skulle det inte skada att tänka på förpackningens betydelse. Och inspiration finns ju.

Ellen Mattson
kulturen@gt.se