Tilde Björfors är en veritabel trollkonstnär, som i princip har skapat den svenska nycirkuskulturen, och gjort Cirkus Cirkör till institution. Det är med andra ord ingen slump att Cirkör drar fulla hus både här och utomlands. Björfors och kompani kan sitt hantverk, och bär sina hjärtan utanpå de luggslitna kavajerna.
Wear it like a Crown på Stora Teatern är en vacker, galen, lyrisk, ångande, bråkig, brokig, intim, pampig, otäck ja ALLT, skapelse. Den maffiga titeln anspelar på konsten att hantera sina tillkortakommanden, både på scenen och i livet. Det gäller att förvandla brister till gnistor. Tappar man en boll så innebär det kanske ögonkontakt med någon i publiken.
Bollar, ja. David Erkissons roll Marvel of the Century har ett säreget sätt att jonglera - med pingisbollar samt munnen - vilket han gör med fascinerande variation. Hans karaktär är en blandning av skrämselclown, buspojke och klassisk akrobat.
Han gör sig allra bäst sida vid sida med akroprinsessan Fofo Rakez eller Wild Weard and Wonderful. Deras nummer är snygga, men särskilt i den sista duetten händer något mer än det där vanliga wowet. Klassiska lyft och figurer berättar slutet på en subtil, lite söt kärlekshistoria som skymtat fram med jämna mellanrum under kvällen. Nu får den sitt vackra, starka slut - och publiken får gåshud.
Var och en har en tydlig och egen profil, som sitter snyggt i den glammigt luggslitna nycirkusmiljön. I fonden projiceras små filmsnuttar och retro collage som accentuerar det som händer på scenen. En favoritfigur blir onekligen Jesper Nikolajeffs
Nerves of Steel - Morran goes Samuraj och kastar motorsågar alternativt krigar i ultrarapid. Som en staty glider förbi de andras kullerbyttor och skrik. Mäktig, och lite farlig. Ingen i rummet lär vara avundsjuk på den stackars kvinna ur publiken som luras upp i ett snurrande hjul för att bli nästan träffad av Stålnervernas knivar i luften. Eller var hon med på det? Ingen som vet, egentligen, med Cirkör.
En stark stomme i helheten är Rebekkaa Karijords vackra och genomarbetade musik.
Tonerna och sången har något tidlöst men samtidigt väldigt samtida över sig. Vi är här och nu, med en nerv ner i cirksussmuts från anno dazumal. Texten plockar upp budskapet i titeln, och liksom bekräftar sin publik som vore den en omfamning.
Det här är ingen historia med början och slut, utan en härligt rörig soppa som får publiken att känna livet i sig.
Det är att svänga omkring i en lyrisk båge med en kropp som en tigermaskros - som Anna Lagerkvist. Det är att stressa över vad hjärnan egentligen gör i soffan i drömmen - som Henrik Agger. Det är helt enkelt nycirkus, av bästa sort.
Liv Landell
kulturen@gt.se
