Tanken kommer för mig när jag står på Mölndals station, i otålig väntan på Kungsbackapendeln och hör den knastrande högtalarrösten annonsera en ny försening. Det är något med högtalarkvinnans röst, som låter så putsad och korrekt när den ännu en gång läser upp hela raddan med Västtrafiks standardformuleringar, som väcker en häftig längtan efter att rösten för en gång skull ska säga något annat, något oväntat. Tänk om tjänstemannarösten plötsligt presenterade sig eller, ännu hellre, blev förtrolig, kanske kom med en bekännelse, började gråta, hamnade i gräl med en annan röst, vad som helst, som stack ett hål på den förutsägbara vardags-rutinen. Kort sagt: jag längtar efter teater i högtalaren.

Av alla offentliga rum där vi i dag kan möta konsten hör lokaltrafiken med alla dess fordon och hållplatser till de mer intressanta. Ända sedan 1800-talet, när August Strindberg propagerade för att konsten måste ut ur salongerna, ut bland stadens invånare, har frågan om den offentliga konsten handlat mycket om tillgänglighet. En annan spännande sida av saken handlar om själva upplevelsen. Ser vi på konst på ett annat sätt när vi möter den på en spårvagnshållplats än i ett teaterhus?

Min tanke är att det skulle vara stor skillnad att höra en pjäs på Mölndals Station och en på säg, Dramaten. När jag går in i en teater går jag inte bara in i en lokal utan också in i ett gäng konventioner som kommer att styra min upplevelse. Gränsen mellan fiktion och verklighet är skarp och ofta tydligt markerad med scen och salong, ibland också med ridån, som tydligt visar när fiktionen börjar och slutar. Därmed blir konsten lite snällare än när den sker på öppen gata. Det är som om det finns ett outtalat avtal mellan konstnär och publik: så läge som jag vistas här i konstens särskilda rum går jag med på fiktionen, leken, experiment, i trygg förvissning om att inget är riktigt "på riktigt."

I snålblåsten på spårvagnshållplatsen råder skarpare läge. Här finns inga outsagda avtal, ingen enkel gräns mellan fiktion och verklighet. Kulturblicken är släckt. Jag befinner mig i min mest vanestyrda vardag, på väg mellan det som är punkt A och punkt B i mitt liv. Om konsten är det som utmanar oss när vi trodde oss som säkrast, det som rubbar oss i våra mest intrampade banor, det som säger "nej" när alla andra brölar "ja" - ja då har konsten ett riktigt guldläge på bussen eller spårvagnen. Sällan kan väl bli så drabbade som här, i vår vardagligaste vardag?

Någon högtalarteater har mig veterligt aldrig funnits utanför min fantasi, i alla fall inte här i närheten. Annars finns det gott om exempel på lyckade möten mellan konst och kollektivtrafik runtom i världen. I Moskva var man tidig med konst i tunnelbanan – svulstig och arkitektoniskt utsmyckande konst – och i New York hängdes länge upp citat från tänkare och författare i serien kallad Train of Thought . Här hemma är det Stockholm som ända sedan tunnelbanans barndom på femtiotalet har legat i framkant. Med starkt stöd från konstnärerna Siri Derkert och Vera Nilsson tog Stockholms Stadsfullmäktige redan 1955 ett beslut om att tunnelbanan skulle förses med konst. Två år senare, efter en tävling, kom de första konstverken till T-centralen. I dag finns konst på drygt 90 av tunnelbanans 100 stationer, skapad av 150 konstnärer.

I ljuset av Stockholms insatser kan läget för konsten i Göteborgs lokaltrafik tyckas dystert. Med skräckblandad glädje minns jag satsningen på spårvagnspoesin där jag för tio år sedan deltog med en gammal sak, som jag skrev när jag var 22.

Projektet var ett fint exempel på lågmäld men drabbande spårvagnskonst: några fönsterskyltar med dikter från samtida svenska poeter, placerade på första reklamparkett blev en lyckad satsning. Men utöver det – vad händer? Just nu verkar som om den konst som finns i den göteborgska kollektivtrafiken är av mer tillfällig, lite jippoartad karaktär. Inte sällan tycks den dyka upp i samband med kulturkalaset och försvinna igen lika snabbt.

I år blir det smyckeskonst, inspirerade av föremål som tappats bort på spårvagnarna, som visas upp i en rullande vernissage under kalaset - ett samarbete mellan Västtrafik, Röhsska museet och konst-gruppen Kontra – för att sedan flytta till Röhsska i tre dagar. En god idé, men varför så tillfälligt? För egen del saknar jag den mer permanenta konsten – ljud, musik, performance, ord, bild som ska hålla mig sällskap och störa mig under hundratals vardagsresor.