Ted Hesselbom vill förvandla Röhsska till ett modemuseum. Vilken trovärdighet har ett sådant museum om man hyr ut utställningsplats åt ett jeansföretag i sina egna lokaler, lanserar det som en "utställning" och sedan får jeans till sin egen personal som betalning? Svenska folket har högt förtroende för sina museer. Det borde vara en museichefs största ansvar att förvalta. För om medborgarna inte har förtroende för det som visas på museerna, varför ska samhället då satsa pengar på verksamheten?

Nu meddelar Röhsskachefen Ted Hesselbom att han hyrt ut utställningsplats åt ett klädföretag på museet och som betalning fått både pengar och jeans som personalen kunde kvittera ut i företagets butiker på stan. Vad är då skillnaden mellan vad som visas på Röhsska och det som kunde ställts ut i klädföretagets egna butiker, förutom att museet lånat ut sitt namn och sin renommé åt ett kommersiellt företag? För jeansutställningen som visade både foton och jeans ur höstens kollektion var inte "annonsmärkt".

Den lanserades av museet som en egen utställning, med pressbilder på Röhsskas egen hemsida och utan en rad om det var en köpt utställningsplats.
Idén till fotoutställningen kom från klädföretagets reklambyrå.
"Utställningen gav mycket pr. Fler tidningar skrev om den. Är det en fotoutställning i samband med lanseringen finns det plötsligt något intressant att skriva om. Det har gett ringar på vattnet", sa reklambyråns ad Helena Svärd när tidningen Resumé utsåg lanseringen till Månadens kampanj.
Oavsett vad klädföretaget betalade för  jippot är priset museet får betala i förlorat förtroendekapital väldigt högt. Röhsska har sålt sig billigt.