Det måste vara jobbigt att vara regissör ibland.
Tänk dig själv: du är full av konstnärliga idéer, inre bilder som präglats av din djupa förankring i filmhistorien, av all världens TV-shower, av miljoner läckra reklaminslag och några minnesvärda dokumentärer; ditt huvud ljuder av minst tre decenniers skitbra rocklåtar - och du blir sittande med ett norskt idédrama från 1866 i handen, ett näst intill fulländat dramatiskt verk med levande rollfigurer, intelligent dialog, genomtänkt dramaturgi...
Svarte Petter-läge?
Nej, inte om du är kaxig och smart.
Det första du bör göra är att glömma dialogen. OK, låt skådespelarna säga replikerna, men vänd dem gärna ifrån varandra, låt dem aldrig ha ögonkontakt – annars finns det risk för att de uppfattar sig som levande personer och det minskar din frihet som regissör.
Använd den i stället till att manövrera deras tonläge och tal: låt dem skrika för full hals, viska och mumla, förvräng rösten på dem, låt dem gurgla, tala på amerikanska och prata i megafon - då faller ljuset på dig som regissör i stället.
Ditt nästa steg bör bli att flytta in dramat, inte bara i nutid, utan i så mediagenompyrd nutid som möjligt.
Handlar idédramat om en oförsonlig präst i norska vildmarken på 1800-talet, se då till att få med videoklipp från moderna amerikanska bibelskolor, våra dagars båtflyktingar, kyrkor som rivs i gamla DDR(?), lite gospelhits från 60-talet; klä ut omgivningen i röda plastregnrockar och solglasögon, bre på med lysande kors i Disneylandstil...så faller ännu mera ljus på dig som regissör i stället.
Och glöm inte att varje scen helst bör inledas med en sketch eller tablå eller mindre performance. När den försmådde fästmannen söker upp sin fästmö för att be henne komma åter: låt inte skådespelaren spela ut sitt känsloregister, be honom i stället att stamma ett "A" trettio gånger innan han säger fästmöns namn "Agnes". Det är fruktanvärt töntroligt och visar, än en gång, att du är en påhittig regissör.
Och om dessa instruktioner inte räcker: åk till Angereds Teater och se Jenny Nörbecks uppsättning av Ibsens "Brand". Där finns många fler tips på hur en cool regissör kan sätta sina fräscha tags på en av teaterhistoriens mäktigaste bastioner.
Notera t ex hur glada de duktiga skådepelarna är över att, för en gång skull, slippa demonstrera sin individuella skicklighet, hur elegant dramatikerns besvärande frågor om idealism och ödmjukhet, kärlek och hat, skuld och ansvar sugs in i det sceniska karusellmaskineriet och nästan omärkligt förflyktigas till förmån för regissörens geniala upptåg med dammsugare, elgitarrer och maskingevär.
Bara i undantagsfall (rena olycksfall i arbetet) tränger sig gamle Ibsen och hans brinnande Brand igenom, sätter sig i ansikte och kropp på Henrik Dahl i huvudrollen och låter oss ana ett annat, djupare, mänskligare, mer smärtsamt drama.
Men det går snabbt över - Jenny Nörbeck står beredd med sprayburken och cmålar över även den villfarelsen.
Kristjan Saag
kulturen@gt.se
