Magasinsgatan – det låter som en trist fabriksgata i någon förort. Men här handlar det inte om något vanligt varumagasin utan om "Krono-Magazinet" som började byggas 1643. Förr i tiden betalades en del skatter in i form av spannmål som lagrades i kronans magasin. Vid missväxt kunde behövande ta del av detta som utsäde och föda. Det var praktisk konjunktur- och socialpolitik långt före Keynes och Borg.
Min mamma drev Kafé Wembley på Magasinsgatan 7 och det var mitt dagis under barndomen i slutet av 1940-talet. Det låter strindbergskt, men då kom fortfarande iskarlen minst en gång i veckan med ett stort isblock så att kaféet kunde servera kall mjölk och grädde. Min enda frekventa kontakt med djurlivet bestod i att ge ASG:s ardennerhästar några sockerbitar när de körde ut varor med häst och vagn.
På denna tid var Magasinsgatan en allaktivitetsgata. Bara i vårt hus fanns, utöver kaféet, en grönsaksaffär, en frisersalong, en modist och senare en pälsaffär. Tvärsöver gatan låg en "Glädje och Sorg", Bergendahls boktryckeri, en tobaksaffär och en tapetaffär, vars innehavare var god fotograf. Det resulterade långt senare i boken Tapethandlare Svenssons Göteborg.
Ett tidsfördriv var att smita in på gården till Hotell Neptun. Där fanns en rensbod där gårdskarlen rensade och ansade fisk; fisken skulle vara redo för grytan innan den fick komma in i restaurangköket.
Granne med Neptun låg Systembolaget på Magasinsgatan 3. På gatan hördes ofta gubbar överlägga om finansiella och motbokstekniska frågor innan någon skickades bort till "Trean".
Vägen till Otterhälleskolan gick via Övre Kyrkogatan förbi små 1700-talshus som klängde på berget. Denna folkskola representerade bokstavligen talat de fria perspektiven; vid klart väder såg man Vinga fyrplats. Under höststormarna riskerade ungarna att blåsa bort från skolgården.
Några dagar i veckan fylldes luften på Magasinsgatan av en märklig och påträngande arom. I grannhuset fanns Mauritz Svenssons kafferosteri, Em-Ess Kaffe. Kafferosteriet är borta sedan länge, men ett rotskott har levt vidare i form av Mauritz Kaffe på Fredsgatan. I dessa yttersta dagar hotas den verksamheten av chockartad hyreshöjning.
Det fanns inte många bostäder - och inte många barn - i dessa kvarter, ofta rörde det sig om tjänstebostäder av skiftande karaktär. Gårdskarlen på Andrew Olssons Skeppsfourneringsfirma hade flera barn, vaktmästaren eller vicevärden i Sparbankens palats av röd sandsten hade en son, likaså hustomten på Bergendahls Boktryckeri. Den ståtligaste tjänstebostaden hade biskopen; hans son Martin var min klasskamrat i folkskolan. Martin Giertz valde en något annorlunda bana än fadern och blev en framgångsrik vinagent.
Jag har kunnat följa tre distinkta faser i Magasinsgatans utveckling. Under 1940- och 50-talen var gatan dominerad av en mängd småskaliga och vardagliga aktiviteter. Det var liv och rörelse. På eftermiddagarna kom en ström av skärgårdsbor som skulle ner till Stenpiren och "ångbåten". Men först behövde man styrka sig, om det nu skedde på Wembley, Neptun eller "Trean", beroende på religion och plånbok.
Sedan kom nedgångens årtionden. Skeppsfourneringsaffären, "Glädje&Sorg" och de flesta andra verksamheter lades ner. Magasinsgatan hade ingen attraktionskraft och blev en ganska sunkig gata.
Nu har pendeln svängt. På Magasinsgatan finns åter förstklassiga restauranter och kaféer, fast de kallas numera för Coffee-House eller Espresso Bar. Nu handlar det inte om opretentiösa butiker och verkstäder. I stället kan man skåda in i gymmens gåtfulla värld där människor ligger och lyfter skrot eller springer på stället. På gamla Neptuns entré där gubbarna slank in för "två vita och en brun" står det numera "Friskis & svettis".
Den uppmärksamme flanören som står i korsningen Magasinsgatan Kyrkogatan kan på det ena huset fasad se en granitplatta med följande text:
"Skalden BENGT LIDNER föddes år 1757 i ett hus på denna tomt."
När huset revs och mitt föräldrahem och Kafé Wembley försvann såg jag till att stenen togs till vara och sattes upp på det nya husets fasad. Det visade sig att det inte handlade om en tunn granitplatta utan om en rejäl stenbumling som skulle fällas in i den nya väggen.
Vänder man blicken åt motsatt håll ser man en fastighet som en gång inrymde Molins viktualiehandel och bageri. Här jobbade en av 1800-talets främsta skulptörer, Johan Peter Molin, i unga år som bagare i pappans firma.
Under 1990-talet arbetade jag som pressombudsman i Stockholm. Låt mig avsluta denna text om Magasinsgatan med en minnesbild från Stockholm. Jag hade talat på ett seminarium vid Stureplan och på återvägen lyckades jag köpa Bengt Lidners samlade verk på Rönnells Antikvariat. I Kungsträdgården såg jag Molins berömda fontän och insåg att detta var värt att begrunda. Jag satte mig i solskenet på en bänk, studerade fontänen och började sedan läsa Lidners Biografi af Hans Enka. De upprymda kändisar med Leif G W Persson i spetsen som tumlade ut från Operabaren kunde inte ana att mannen på bänken i andanom befann sig i korsningen Magasinsgatan/Kyrkogatan i Göteborg, i sällskap med en skald från 1700-talet och en skulptör från 1800-talet.
Pär-Arne Jigenius
kulturen@gt.se
