En storm kom från paradiset heter Johannes Anyurus nya roman. Den handlar om hans pappa som ville bli stridspilot, och har (ursäkta skämtet) givit årets bokhöst en flygande start.

Centralt i berättelsen står oroligheterna i Östafrika i början av 70-talet, då Idi Amin tar makten i Uganda. Pappan, som utbildar sig i Athen på det ugandiska flygvapnets bekostnad, vägrar återvända till hemlandet. En kedja av händelser tar sin början och Anyuru beskriver dem på ett oavbrutet spännande sätt.

När vi möts på ett fik på Andra Långgatan frågar jag om det har varit poetens avsikt att sadla om till spänningsförfattare.

– Ja, jag skriver ju annars mer dröjande, melankoliskt, men ville nu att historien skulle bli lika spännande som den var när farsan berättande den för mig.

Du har ett vackert språk och beskriver samtidigt nästintill outhärdliga förhållanden.

– Jag har nog velat visa att det inte finns en självklar koppling mellan skönhet och godhet.

Han håller upp sin bok, som legat emellan oss på kafébordet. Omslagsbilden är ett stridsflygplan, ett dödligt vapen, samtidigt formfulländat, vackert.

– Sen finns det finns en värdighet som man kan skänka till människor som kämpar, som befinner sig i en grym livssituation, genom att beskriva deras liv på ett vackert sätt.

När Johannes Anyuru skriver om sin pappa är det med andra ord inte, som ofta annars, ett fadersmord, utan tvärtom ett sätt att skänka honom värdighet.

Men samtidigt som boken visar upp det vackra i det grymma synliggörs en längtan efter att utplåna berättelsen, historien, både hos pappan och författaren: "... vårt hemland är timmarna, sekunden, ögonblicken", står det på ett ställe. "Jag tycker om att min nya lägenhet nästan är tom ... som att mitt förflutna inte längre finns", står det på ett annat. Och på ett tredje: "Jag är inte av historiens material..."

Är boken ett sätt att befria sig från historien eller ett sätt att trots allt komma den närmare?

– Jag tycker om tanken på att börja om. Nästan allt man gör har utgångspunkt i ens egen historia, men de sannaste, vackraste ögonblicken i en människans liv uppstår när man når bortom det förflutna, bortom historien.

– Besvärjelserna om att börja om var dessutom ett sätt för mig att befria mig från det faktum att jag skriver om min farsa, att befria mig från mina egna föreställningar om vad boken skulle vara.

Men du beskriver dig också som ett träd med rötterna uppryckta, vilket kan uppfattas som längtan efter en mylla att växa i?

– Ja, men ett träd utan rötter kan ju också vara ett träd som flyger, svarar han och ler.

Fast mot slutet säger du ändå: "Jag vill börja om fast jag vet nu att man inte kan."

– En del av att bli vuxen är nog att acceptera att livet lämnar spår i en, men man kan fortfarande vilja ta ett språng ut i det okända och bli en annan. Det är väl därför vi har karnevaler och maskerader, det är väl därför jag är författare. I det skrivna blir jag en annan.

Alexander Muttori, som du har skrivit en pjäs med, har också precis släppt en bok om sin pappa. Har ni utväxlat erfarenheter?

– Vi har bläddrat i varandras manus och det finns massor av märkliga paralleller i vår bakgrund. Hans farsa kommer från Tanzania, där min farsa råkade hamna. Min farsa konverterade från katolicismen till islam, hans farsa gjorde tvärtom. Och så vidare. Deras öden utgör kort sagt ett slags postkolonial berättelse om Östafrika, men om kapitlen varvades med varandra skulle läsaren ha tvivlat på autenciteten. Det skulle ha verkat tillrättalagt.

Är det en ny, framväxande papparoll som gör att så många just nu skriver om sin egen, ofta dysfunktionella, pappa?

– Jag vet inte. Min bok sticker nog ut lite eftersom den dramatiska kurvan inte utgörs av faderns relation med sonen utan av faderns egen berättelse. Men sen så har det nog alltid funnits ett behov av att berätta om det som är på väg att försvinna. Och Åsa Linderborg, som jag nyligen träffade, påpekade att modern länge har varit flitigt gestaltad i litteraturen. Det har helt enkelt blivit dags nu att ta sig an fadern.

När Åsa Linderborg kommer på tal tar vårt samtal en ny riktning. Både hon och Anyuru beskriver fäder ur arbetarklassen, och samtidigt är det dem vars egna föräldrar har varit konstnärer, författare och intellektuella som slår an tonen i det offentliga, intellektuella samtalet. Jag undrar om Johannes kan känna en hemlöshet i detta.

– Ja, mer och mer, faktiskt. Jag är en klassresenär på besök, och på det sättet blir man också främmande för sig själv. Det är medelklassen som talar, formulerar, skriver, och det går i nån mening inte att skriva om arbetarklassen eftersom jag, i samma ögonblick som jag formulerar mig, förvandlas till medelklass. Det blir en kluven position.

Skrivandet – språnget ut i det okända, tillvaratagandet av det som försvinner – kommer dock inte att upphöra för Johannes Anyurus del. Han arbetar med ett nytt manus och avslöjar att det blir en helt påhittad historia. Mer vill han inte säga, så jag stillar mig och konstaterar att En storm kom från paradiset – med sitt driv, med sitt poetiska språk, med sin konflikt mellan nuet och det förflutna – är en bok som kommer att stanna kvar i medvetandet länge. Länge.

Ove Haugen

kulturen@gt.se