Smålandsgatan är sista gatan innan raset.

Sådan är känslan. Staden är hel och solid ända hit. Över Heden och Sten Sturegatan håller den ihop, där kan man hälsa på en ljuvlig liten statyett innan man svänger om hörnet - ett syrénträd växer i lämplig tjuvplockarhöjd i hörnet - men sen är världen kapad.

Den ganska charmiga stenstaden försvinner ner i djupet.

Från och med här råder sport och brott.

Några försök att arkitektoniskt väva samman de båda världarna märks inte.

Ullevi tennis är en trevlig klubb. Fast ful. Som sådana ofta är. Har hört att den ska växa sig större, i mina öron lite böld­artat.

Säkert är det inga problem med tillstånden, de som skulle kunnat styra arkitekturen här i staden har för länge sedan tagit sina händer från det här stråket.

Om de någonsin varit där och känt.

Björn Siesjö kommer för sent.

För tretton år sedan bodde jag här. Tyckte mycket om det. Fann en charm i det faktum att de lite märkligt fyrkantiga, lika stora rummen i våningen berodde på järnvägarna. De som la rälsen som jag och många andra med mig använder varje vecka för att ta oss till Stockholm, bodde i vårt hus. Ett rum - en lägenhet kan man tänka.

Kanske sitter tröttheten efter arbetet i väggarna, jag sov alltid väldigt bra på Smålandsgatan.

En av våra utsikter var stadens stolthet, Ullevi. Vars invärtes hopp numera skapar vibrationer som upprör folk.

Men är inte den visuella åverkan värre? Man kan ju åka från staden eller sätta sig i säkerhet i källaren när det är match - om man befarar hoppningar - men det är svårt att gå blundande.

Gatan vid randen av raset var annars, då jag bodde där, ganska tyst. En match eller konsert livade alltid upp.

Nattetid var faktiskt Smålandsgatans bästa tid, inte enbart för att mörkret dolde vissa skönhetsfläckar. Man visste aldrig vilken typ av natt som väntade, en svensk, vanlig, tyst? Eller en som i New York?

Bara fotbollen var ett säkert tecken: Fotboll på, polis ut.

Många, många gånger. Från polishuset på Skånegatan kom de tjutande, efter vad det lät som ofta på två hjul.

Ett annat slags möte man kunde råka ut för, under tidiga morgontimmar, var med nattens gäster i fyllecellerna.

Det var något både starkt och sorgligt över de ångestvridna personer som släpptes ut. Hade man en dålig morgon själv kunde man kanske tänka att så usel kände man sig ändå inte.

En blick räckte för att förstå vidden.

Och för att titta bort, i någon form av respekt.

Åsa Lantz

kulturen@gt.se