Varje gata i stan har en historia att berätta. I dag börjar GT-kulturen en serie om gatorna i Göteborg som tillsammans kommer att bli en berättelse om staden vi lever i.
Först ut författaren och dramatikern Malin Lindroth om Södra Vägen.
Jag tycker bäst om gator som inte är för snygga. Vardagsgatorna. De man passerar på väg någon annanstans, inte sällan i ösregn och med matkassar i händerna. En sådan gata är Södra Vägen, och då tänker jag mest på den lilla stump av Södra Vägen som löper från Lisebergs lilla entré fram till Korsvägen.
Jag passerar den nästan varje dag med spårvagn eller cykel. Den finns där som ett sista stygn som förbinder Mölndal med Göteborg. Kliv av spårvagnen vid Getebergsäng och vänd ansiktet i riktning mot Världskulturmuseet så är du där. På andra sidan Korsvägen finns latteställen och coola boutiquer, men varför brådska dit? Ger man den här gatstumpen en chans kan man hitta en hel del fint.
För att ligga så nära Liseberg och Avenyn är Södra Vägens mest södra del en ovanligt ostylad gata. Lägenhetshusen på vänstra sidan ser ut som husen man ritade när man var barn med tegel och balkonger, och i bottenplan ligger fik med fantastiska namn som Starlette Café och Incas Frimärksbod.
Området kring Getebergsäng har varit bebyggt sedan 1870 - först med trävillor för ämbetsmän och tjänstemän, lite senare med friliggande landshövdingeliknande hus. Ännu längre tillbaka i tiden lär det ha funnits en galgbacke i backen bakom tegelhusen och gott om galgkrogar runtomkring. I dag är området ett ställe där man antingen bor eller driver små verksamheter.
Atmosfären är lite den samma som på Andra Långgatan för femton, tjugo år sedan, innan gatan blev så där hipp och självmedvetet osnygg som den är i dag. Det bästa är mixen av roliga, otroliga affärer. Här finns inget Espresso House och ingen Akademibokhandel. Däremot kan man hyra en projektor för överkomligt pris, eller epilera benen på Arte Belle Hudvårdsklinik. Skyltfönstret i butiken som säljer begagnade skivor och böcker är fyllt med den mest vildsinta röra jag sett: prydnadskranier, dalahästar, Prismas spanska ordbok, en bok om Marilyn Monroe och en cykelhjälm samsas i ett enda vackert kaos. Hobbyboden bredvid har ställt ut en plastbox med billiga prydnadstomtar på gatan.
Det tar högst tio minuter att promenera från Getebergsäng till Korsvägen. Under tiden hinner jag fundera på detta med centrum och periferi. Jag minns en tid när jag var ganska ung och trodde att livet på skräpiga gator alltid var mer autentiskt än livet på paradgatorna. Nu vet jag inte längre. Jag är visserligen ohyggligt trött på vår tids nästan tvångsmässiga rörelser in mot centrum - eller det vi tror är centrum - både i staden och i våra liv, men har ingen lust att vara lika tvångsmässig i mitt romantiserande av utkanterna.
Kanske är det därför jag gillar miljöer som den här, gator som ringlar mellan snyggt och fult där man får en känsla av att det faktiskt är möjligt att ströva fritt mellan centrum och periferi.
Ju närmre Världskulturmuseet man kommer desto snyggare blir Södra Vägen. När man har passerat Universeum där de vackra trävillorna förut låg - jag saknar dem varenda gång jag passerar! - och närmar sig Korsvägen börjar Södra Vägen bli som vilken innerstadsgata som helst.
Dröj här en stund, på randen till centrum. Ät en jättegod middag på Sattva - en doldis bland stans vegetariska restauranger eller bläddra bland vinylskivorna på musikantikvariatet Pennies From Heaven.
Snart nog är man framme i centrum.
Malin Lindroth
kulturen@gt.se
