Och i sanningens namn hade det varit förvånande om det prestigefulla priset i år hade hamnat någon annanstans än i Sverige (faktiskt för andra gången i rad; förra årets vinnare var Pernilla Augusts Svinalängorna). För även om de övriga nominerade – Historiska dramat A Royal Affair från Danmark; dokumentären The Punk Syndrome från Finland; familjedramat Kompani Orheim från Norge och lågmält humoristiska 80-talsskildringen Either Way från Island – alla på olika sätt är värdiga medtävlare, så hade jag satsat mina sista slantar på den mångdimensionella, kontroversiella, utmanande och komplicerade Play som vinnare.

Juryn bestod – denna den nionde gången detta pris (äran och 450 000 kronor) delades ut – av danske Per Juul Carlsen, finske Outi Heiskanen, isländska Sif Gunnarsdottir, Silje Riise Næss svenske Fredrik Sahlin och motiverade sitt beslut så här:

"Regissören Ruben Östlund befäster återigen sin position som en av Nordens just nu mest originella filmmakare. I sitt pågående konstnärliga projekt, som dissekerar och analyserar det mänskliga beteendet, ger han oss tankeväckande insikter om sociala roller och rollspel. Det stiliserade bildspråket, berättelsens obönhörliga ­framåtrörelse och de ­imponerade prestationerna från amatör­skådespelare, gör Play till ett smärtsamt drama som tvingar oss att reflektera över angelägna frågor och problem i det moderna ­västerländska samhället."

Och debatten rasade, ett kort intensivt tag på svenskt sätt, efter premiären förra hösten - Östlund blev märkligt kallad rasist av vissa läger och för­svarades av andra. Men reflekterades gjordes det.

Då har Östlund lyckats i sitt uppsåt. Att vinna fina priser (bland annat "Coup de coeur i sektionen Directors' Fortnight i Cannes), att blottlägga mänskliga svagheter och att skapa rabalder som kan göra skillnad. Och att göra enormt bra film förstås. Samtidigt. Det är bara att gratulera.

Camilla Larsson

kulturen@gt.se